Jag har sällan läst en mer deprimerande Norrlands-kliché. Men nu har falafeln åkt ut, ordningen återställts och kostchefen tvingats återgå till den gamla menyn. Är det rimligt att kommunen tvingas retirera för att blidka ett gäng hysteriska föräldrar? 

I en samtid fylld av tyranni kan man inte sälja sig till högstbjudande eller välja att titta åt andra hållet.

Vi retas för att vi kan. För att tillfället uppdagat sig. För att vi tar de chanser vi får att sparka uppåt.

Det är lite farsartat – och kanske en ögonöppnare för de västerbottningar som röstat SD.

Som den punkare jag är lyfter jag på hatten för alla husockupanter – oavsett om de lever i västerbottensfjällen eller i Kreuzberg.

Vid 40 års ålder ska man liksom ha kommit så långt som till sommarstugan.

Många av mina vänner har börjat diskutera kärnkraftens fördelar över vind- och vattenkraft. Och jag börjar faktiskt få slut på motargument.

Jag sympatiserar varken med religiösa fanatiker eller smågangsters i mjukisbyxor som gör livet surt för sina grannar.

Hela samhället verkar redo att kasta neutraliteten överbord.

Det är uppenbart att renskötarna ses som ett problem. Stoppklossar som vill döda hela bygden.

Är du arbetarklass och uppvuxen på landet kommer du sannolikt att ha konfronterats med en hel del problematiska situationer.

Det är lätt att ryckas med i nybyggar­andan – men jag undrar ändå hur det ska gå?