Låt stockholmarna betala för fjällturismen

Jag har levt hela mitt liv i norra Norrland, men lever knappast upp till bilden av Den Äkta Norrlänningen för den sakens skull. Jag jagar inte. Jag fiskar inte. Jag plockar aldrig bär. Jag äger ingen snöskoter och jag åker inte skidor. Nog drar jag till fjälls ibland, det är ju fint, men då sitter jag hellre med polarna och dricker öl än kämpar mig fram längst Kungsleden. Senast förra veckan satt jag, lite småbakis i jeans och t-shirt, på ett tåg från Kirunafjällen och streamade ”Family Guy” medan storögda fjällvandrare trängdes vid fönstret för att fota Lapporten (som egentligen heter Čuonjávággi). Kanske ser jag inte skogen för alla träd. Man blir ju lätt hemmablind.

Men trots min lite tveksamma hållning till att spendera fritiden i skog och mark så är det ändå i mångt och mycket just naturen som håller mig kvar här uppe. Europas sista vildmark ligger bara någon timme västerut. Den väntar på mig, om jag får feeling. Det är bara att sätta sig i bilen och köra. Eller är det verkligen så enkelt?

Vill du fortsätta?

Bli prenumerant på ETC nyhetsmagasin!
Om du redan är det loggar du in här .