Kampen om det historiska minnet har de senaste åren rasat allt hårdare och har, i kombination med en ständigt växande ström av fake news och alternativa fakta, skapat ett sorts gungfly som ingen längre riktigt kan stå stadigt på. Det är helt enkelt på tiden att svenskarna får en välbehövlig repetition av Historia A. Det visar inte minst reaktionerna på det första avsnittet.

En skandinavisk stenåldersflicka med mörk hy. Det räckte för att snöflingorna i kommentarsfälten skulle rasa. En kulturmarxistisk konspiration på SVT, med syfte att normalisera mångkultur och på sikt islamisera Sverige, framstår tydligen som en rimligare förklaring än nya forskningsrön. 

Det är bedrövligt, men helt i linje med den bisarra samtiden, och därför känns det fint att ”Historien om Sverige” inte duckar för den här nya forskningen. De snarare maxar den, och exakt så ska ett folkbildande historieprogram göras. Public service money well spent. 

Men märkligt nog lyckas ”Historien om Sverige” också stundtals tala samma språk som de brölande nationalisterna i kommentarsfälten. I premiäravsnittet refereras det ständigt till ”Sverige”, ”våra förfäder” och ett historiskt ”vi”. Det är ett narrativ som jag snarare förknippar med gamla tiders skolböcker än med en SVT-produktion år 2023. För något Sverige fanns såklart inte under stenåldern. Och inte några svenskar heller. 

Vårt land fick sina nuvarande gränser för drygt tvåhundra år sedan och svenskar existerade knappast förrän en bra bit in på medeltiden. Jag tror också att en och annan same lär ifrågasätta det där historiska ”vi:et”. Det är förvånande att SVT formulerar sig så slarvigt. Förmodligen är det ett berättargrepp, tänkt att få tittarna att känna en emotionell koppling till de människor som levt här innan oss. Det är säkert effektivt. Men det kan också ge vind i seglen åt de etnonationalister som ser Sverige som sin födslorätt, som de har rätt att neka andra. Jord och blod och allt det där. Det är faktiskt lite problematiskt.

Jag är född och uppvuxen i Norrbotten, Sápmi. Kanske är det därför jag är lite extra känslig för den här typen av existentiellt historiebruk där vi alla, från Trelleborg i söder till Karesuando i norr, förväntas kroka arm runt en gemensam historia och en gemensam kultur. Ett historiskt ”vi” som inte riktigt finns. 

Jag hade hoppats att ”Historien om Sverige” skulle ge tittarna ett bredare perspektiv. Lyfta de historiska kontrasterna och de regionala olikheterna. Och inte minst visa att det Sverige som vi käbblar om i inrikespolitiken faktiskt är någonting nytt, i alla fall ur ett längre historiskt perspektiv. Så blev inte riktigt fallet. 

Men vem vet. Det är nio avsnitt kvar.

För övrigt har jag sparat en text med rubriken ”Sverige vägrade rösta för eldupphör i Gaza” på min hårddisk. När vår regering om några veckor försöker komma undan sitt tysta medgivande till krigsbrott ska jag ta fram den igen. Never forget.