Mattias Johansson: Jag känner mig som en förrädare mot min släkt

När ”Utvandrarna” skulle rebootas på bioduken handlade mycket av kritiken om att småländskan var borta. Somliga lade skulden på skådespelarnas bristande talang. Andra läste in någon sorts stockholmsk kulturimperialism i det hela. Och liknande tongångar hörs i princip varje gång en svensk filmproduktion drar igång ute i provinserna. För lite dialekt! För dålig dialekt! Fel dialekt!

Nu senast i samband med att filmen ”Avgrunden”´(som utspelar sig i Kiruna) premiärvisas på biograferna. Men egentligen har svensk filmindustri aldrig behandlat våra dialekter med särskilt stor värdighet. Och svenska skådespelare har aldrig varit särskilt duktiga på att tala dem. Jag har tagit reda på varför.

Det kortfattade svaret är att vi svenskar egentligen inte gillar dialekter. I alla fall inte så mycket som vi tror.  Studier där man jämfört svenskars och norrmäns syn på språket visar till exempel att svenskar som byter bostadsort i regel filar ner sin ursprungsdialekt, till skillnad mot i Norge där man i större utsträckning behåller den. På norsk sida är det också vanligare att personer med högre utbildning håller fast vid sin ursprungliga dialekt, medan högutbildade personer i Sverige väljer att ersätta den till en allt mer slätstruken standardsvenska för varje nytt steg på karriärstrappan.