Det hela började fint. Som ett led i kommunens arbete med att uppfylla de globala klimatmålen tog kostavdelningen fram en ny skolmeny. Massproduktion ersattes med närodlat och fler måltider blev vegetariska. All mat skulle dessutom tilllagas från grunden. Ett välkommet initiativ i klimatförändringens tidevarv kan man tycka. Men inte i Lycksele. Nyheten om mindre kött på tallrikarna ledde snabbt till lynchstämning. Föräldrar rasade, kökspersonal kände sig hotade och elever med köttabstinens kastade mat och tallrikar på golvet i vild protest. 

I samband med att det serverades falafel rådde sådan upploppsstämning att det lokala skyddsombudet i efterhand jämförde situationen med att jobba på Kumla-anstalten. Facket övervägde skyddstopp och efter ytterligare några veckor gick det inte längre. Kostchefen, som länge stod fast vid den helt rimliga ståndpunkten att det vore tjänstefel att återgå till sämre och mer miljöfarlig skolmat, tvingades kapitulera och återgå till den gamla matsedeln. Som en ren arbetsmiljöåtgärd. Nu, några månader senare, har lugnet lagt sig över sydöstra Lappland. De militanta köttätarna har återställt ordningen och falafeln har åkt ut. Klimatmålen också, förmodar jag. 

”Folk i inlandet är lite rädda för vegetariska rätter och nymodigheter” konstaterar chefen för centralköket lite ursäktande i en artikel. Jag har sällan läst en mer deprimerande Norrlands-kliché. Alla som varit i Lycksele vet att orten knappast andas progressivitet, men kom igen. Det är ju för fan 2023. Det nationella målet är att de svenska skolorna till år 2030 ska servera minst 60 procent ekologisk mat. När den gamla matsedeln nu återinförs i Lycksele kommer kommunens skolor att ligga kvar på 11 procent. Koldioxidutsläppen ligger fast och hållbarhetsmålet blir ouppnåeligt. Att kommunen retirerar och aktivt väljer näringsfattigare och miljöfarligare skolmat för att blidka ett gäng hysteriska föräldrar är faktiskt ganska anmärkningsvärt. 

Är det rimligt att oroa sig för näringsbrist av några vegetariska luncher i veckan? Nej, det är det såklart inte. Och de här barnens föräldrar behöver egentligen bara påminna sig om sin egen uppväxt för att förstå att de är fullständigt orimliga. Köttkonsumtionen går ju uppåt, inte neråt, och dagens ungar äter följaktligen mycket mer kött än vad deras föräldrar gjorde. 

Jag minns inte att jag var svag och undernärd av köttbrist när jag gick i skolan på 1980-talet, trots att jag åt 30 procent mindre kött än vad dagens ungar gör. Men jag antar att sådana argument inte biter på en känslostyrd inlandsbo. 

För övrigt vill jag tipsa om den nya boken ”Samiska spår”, som handlar om samisk historia i mellansverige.