Mattias Johansson: Sommarstugelösa – förena er!

Stugan. Fritidshuset. Landet. Kärt barn har många namn och i takt med att jag blivit äldre, och kanske lite svennigare, har det här med stuga blivit något jag tänkt på allt oftare. Möjligen var det coronapandemin som startade allt. Hemarbetet innebar dagliga Teams-möten och det var ganska knäckande att se hur halva avdelningen satt och jobbade från sina fjällstugor medan jag själv satt och försökte få något gjort från tioåringens pojkrum. Fler och fler bekanta blev dessutom med stuga under de där corona­månaderna, och nu mår de minsann prima när skiten är över och sommaren är här. Jag följer diskret deras semester på sociala medier. De grillar. Sover ut. Badar. Plockar bär. ”Laddar batterierna”.

Min familj, den stuglösa, är även denna sommar hänvisade till att luffa runt hos släktingar på semestern. Där laddas inga batterier. Tvärtom. Vi bor i gästrum och på morsans och farsans bäddsoffa. Sover dåligt på hårda madrasser och letar förvirrat efter rena underkläder längst ner i ryggsäcken på morgonen. Alltid gäst, aldrig värd. Det känns som ett misslyckande. Vid 40 års ålder ska man liksom ha kommit så långt som till sommarstugan. Vi har ju för fan både ungar, kombi och bostadsrätt!