Mattias Johansson: Varje upplopp har något viktigt att berätta

I spåren av påskkravallerna ger våra politiker intrycket att ha blivit tagna på sängen. Yrvaket kräver de snabba lösningar på ett nytt problem. Skarpa skott, övervakning, vattenkanoner! Men särskilt nytt är det inte. Upplopp och kravaller är lika gamla som städerna. Och lika gamla som klassamhället.

Det antika Rom skakades, under flera hundra års tid, av blodiga kravaller ungefär var tredje år. Likadant såg det ut i många andra städer i imperiet. Händelserna nämns i historiska krönikor och biografier. Till och med i Bibeln. Barabbas, som folket i Jerusalem fick friad istället för Jesus, var dömd för upplopp och aposteln Paulus hamnar mitt i ett upplopp i den grekiska staden Efesos. De antika upploppen var ofta relativt opolitiska, och påminde kanske snarare om dagens fotbollshuliganism än om senare tiders hungerkravaller. Men de hade likväl en politisk funktion eftersom de styrande emellanåt genomförde vissa reformer för att lugna situationen i arbetarstadsdelarna. Bättre bostäder. Ökade mjölransoner. Tillfälliga skattesänkningar. Gängledare och uppviglare bjöds ibland på audiens hos kejsaren för samtal. På så sätt vitaliserade de återkommande upploppen politiken och lät folket bli en maktfaktor. Upplopp kunde löna sig, åven om en och annan härskare föredrog hårda tag och massavrättningar framför dialog och eftergifter.