Mattias Johansson: Sabaton är bonniga – men också opportunister

Få lär ha missat att Sabaton, bandet som byggt en internationell karriär på att spela hårdrock om olika krig, fick pris som ”Årets folkbildare” av den ideella föreningen Vetenskap och folkbildning häromdagen. Fansen jublade, hatarna hatade och själv undrade jag hur i helvete en organisation som främjar ”folkbildning om vetenskapens metoder och resultat” kunde landa så fel.

Segerruset bland fansen på sociala medier förklaras förmodligen av revanschism. Bandets publik är lojala, men också medvetna om att de alltid kommer att betraktas som lite töntiga och dubiösa. Det är helt enkelt inte särskilt coolt att gilla Sabaton och alla som besökt en metalfestival vet att de korthåriga killarna i blåjeans och Sabaton-tshirts aldrig kommer att få hångla med de häftiga tjejerna i patronbälten och Bolt Thrower-linnen. Musiken är för bonnig och banal för metal-eliten, och för politiskt tvetydig för de flesta andra. Och med anledning av det sistnämnda anklagas både band och fans med jämna mellanrum för att vara nationalister, rasister eller politiska fencewalkers. Sabaton själva förnekar alla kopplingar högerut och menar att de bara berättar historier, men för den oinvigde känns det helt enkelt lite suspekt att släppa en temaplatta om Karl den Tolfte (”Carolus Rex”) eller skriva hyllningslåtar till Waffen SS-kaptener (“Soldier of 3 armys”). Ultima Thules spöke rör sig över varje skivsläpp. Oförtjänt måhända, men ändå. Det är klart att priset kom som en skänk från ovan. Äntligen ett erkännande!