I 30 år har vi stått stilla.

Den rika delen av världen måste ändra sin politik om klimathotet ska kunna motas.

Det är först de allra senaste åren som förnybar energi blivit globalt på samma nivå som investeringar i olja, kol och gas.

Hotet har blivit en pågående kris.

Det enda som kan hindra att kapitalistgruppers kortsiktiga behov får styra är starka demokratiska rörelser.

Vi kan mätta alla munnar på jorden. Ändå svälter 800 miljoner.

Det finns en helt annan bild av tillväxtens orsaker.

Bilden av de fattiga och de rika i världen är motsägelsefull.

Trots att vi lever i en global värld kan olika politik leda till väldigt olika resultat.

Det påstås ibland att ”på grund av globaliseringen kan vi i Sverige inte avvika från omvärlden vad gäller skatter”.

Över hela världen talar vi om demokrati som det självklara målet och som det bästa medel mänskligheten funnit för att utvecklas.

Allt sker nästan som framför våra ögon. Det går oerhört snabbt.

Riksbankens agerande bygger på en högerpolitisk ekonomisk analys och är inget neutralt.

Inflation är inte den enkla fråga man ibland kan få för sig när ekonomer säger att den ska ”pressas ner”.

Skatterna är den absolut största inflationsboven.

Om någon ska anklagas för att ”driva på” inflationen så bör det ju rimligen vara den som höjer sitt pris först.

Om det inte är löner som skapar inflationen, vad är det då?

Inflationen är ständigt närvarande i politiken.

Finansföretagen fungerar parasitärt på den övriga ekonomin – nya kriser kommer inträffa.

Världen har genomgått stora finanskriser sedan 1970-talets första skakningar.