Är Sverige ett föregångsland?

Från regeringshåll betonas att Sverige är ett land som visar att det går att få ökad tillväxt utan att öka växthusgaserna. Ytligt sett verkar det också stämma. (Diagram 14.3.)

Svensk BNP har stigit rejält, men utsläppet av CO2 har minskat. Vi har redan påpekat problemet med att statistiken inte visar svenskens verkliga klimatpåverkan genom de importerade varor vi konsumerar. Inte heller visar statistiken utsläpp från sjö- eller flygtrafik.

Men tittar man på diagrammet ser man att hela den svenska officiella nedgången sker åren runt 1980. Det var nämligen de år Sverige blev världens mest kärnkraftsberoende land.

Att CO2-utsläppen minskade när vi ersatte olje- och kolverk med kärnkraft är ju inte så konstigt. (Diagram 14.4).

2011 släpptes en rapport från norska klimatforskningsinstitutet Cicero. Där granskade man den officiella svenska statistiken som pekar på sänkta utsläpp. Den svenska siffran baseras enbart på utsläpp i Sverige och låg 2008 på 48 miljoner ton. Men den växer snabbt till 80 miljoner ton om de dolda utsläppen från importen räknas in.

”Sverige är duktigt på att städa sin egen bakgård, men i själva verket har man bara slängt över skräpet till grannen, som inte är lika ordningsam,” sa en av rapportförfattarna, Glen Peters.

Det är en träffande bild. Problemet för Sverige, liksom för alla västländer, är att den produktion vi flyttat till Kina och andra nya industriländer i Asien inte löser problemet med växthusgaserna. Visst kan Sverige ha tillväxt utan att öka utsläppen, men bara till priset av att vi producerar utanför landets gränser och sedan inte räknar in det i vår klimatskuld.

Sedan 1990 har absolut inget hänt med växthusgasutsläppen i landet, och sedan 1984 väldigt lite. Det handlar om 35 förlorade år.

Frågan om svenska klimatutsläpp har också en dimension kring vad som ska räknas från själva energisektorn. Tittar man på svenska fossila utsläpp och biogena utsläpp så får man en väldigt dyster bild.

1990 började Sverige minska de fossila utsläppen. Det skedde framförallt genom att vi bytte uppvärmningssystem. Oljepannorna som stod i varje villas källare blev flispannor eller pelletspannor. Fjärrvärme som eldade olja byttes till förbränning av skogsråvara och sopor.

Sammantaget betyder här att vi bytt från utsläpp som räknas i debatten, till utsläpp som inte räknas.

De svenska utsläppen har därför i praktiken stått still sedan 1990. På senare år har EU agerat och krävt av medlemsländerna att även räkna med biogena utsläpp och agera för ökad tillväxt av skog och andra biogena sätt att binda mer koldioxid.

Den politiken har Sverige och Finland aktivt bekämpat, då det försvårar för svensk/finsk skogsindustri.

Det finns en kraftig debatt om att Sverige missar de klimatmål som antagits i förhandlingar inom EU. Det är framförallt trafiken som inte klarar de utsläppsminskningar Sverige lovat. Borttaget stöd till byte till eldrift är en viktig faktor. Men även sänkt skatt på fossila drivmedel, vilket framförallt bromsat den tunga trafikens omställning till eldrift. Billig diesel gör både tågtransporter och byte till ellastbilar till en svår ekonomisk ekvation för åkeriföretag.

Samtidigt finns det anledning att inte måla alltför mörkt i debatten. Sverige är ett av de länder där byte till elbil fortfarande går framåt. Cirka var tredje ny bil var en elbil år 2024 enligt Trafikanalys. Samtidigt betyder det att bara 6 procent av alla aktiva personbilar är med enbart eldrift.

Att byta hela bilflottan är alltså ett långsiktigt projekt.

Det är klart det vore trevligare med norska siffror, där 9 av tio nya bilar är elbilar år 2025.

Den viktiga slutsatsen är att politik kan förändra, det är inte tekniken i sig som hindar omställningen, det är de politiska besluten som antingen bromsar eller satsar på det vi måste göra.

Sverige är ett land som idag producerar fyra eller åtta gånger för mycket växthusgas per person (beroende på om vi räknar med importerad växthusgasproduktion) jämfört med det snitt jorden kan klara av. 1,5 ton per person på jorden.

På 30 år har vi stått stilla och visat världen att vi inget har gjort åt det problem som vi samtidigt i högtidstal kallar vår största utmaning. Och med åren har hotet blivit en kris och FNs klimatpanel räknar plötsligt ner och berättar att vi bara har några få år kvar för att kunna hindra klimatkrisen att växa till katastrof.