Vem är klimatboven?

Ett mycket vanligt svar från ledande politiker och debattörer när frågan ställs om vem som egentligen är klimatboven är: ”Vi alla”.

”Vi är alla skyldiga, vi måste alla ställa om, vi kan alla göra vår lilla del för att vända utvecklingen.” Och så vidare.

Detta skulle kunna vara ett positivt svar om den gemensamma makt vi har att ändra saker, men det fungerar nog mest som ett sätt att lägga ansvaret på de enskilda och inte där det här hemma.

Hos kapitalägarna, företagen, politiken.

För visst kan vi som enskilda välja klimatren mat, klimatrena transporter och klimatren energi, men bara om den finns och är ekonomiskt möjlig att välja för de flesta.

Det är omöjligt för individen att ändra transportsystemet, matproduktionen eller energiproduktionen.

Eller rättare sagt, det var omöjligt.

Som vi ska se i kommande kapitel har medborgarna på senare år fått en ny möjlighet att accelerera omställningen. Men det fråntar inte de som skapat klimatkrisen ansvaret för det man gjort.

När det gäller de stora oljebolagen har återkommande avslöjanden gjorts som visar att bolagens styrelser redan för 40 år sedan via bolagens egen forskning fick information om klimathotet och utsläppens roll.

Istället för att agera på den kunskapen valde man att tiga och rentav baktala klimatforskning och krav på omställning.

Historiskt är det en enorm skuld som ett litet antal energibolag har för klimatkrisen.

Lyssnar man på debatterna inför de stora miljökonferenserna kan man lätt få intrycket att klimathotet handlar om det faktum att länder som Kina, Indien och Brasilien fått en kraftig tillväxt. Det är ett grundfalskt påstående, det klimathot mänskligheten står inför är orsakat av de rika staterna i väst.

Det är först de sista decennierna som utsläppen från Kina börjar närma sig de utsläpp USA har räknat per capita.

En enkel jämförelse mellan Kina, USA och Sverige kan förklara det här. (Diagram 14.1).

Mätt per invånare är det inget tal om vem som är klimatskurken. USA:s enorma utsläpp per invånare är fortfarande stora, att Kina med ökad produktion närmar sig är samtidigt sant, men vi kan inte skylla klimatkrisen på det landet eller på andra stater som har kraftigt ökad produktion. Den historiska skulden från väst är fortfarande enorm.

Samtidigt finns det ingen anledning att acceptera de ökade utsläppen som Kina eller Indien visar. Självklart är det viktigt att den produktion blir mer klimatren ifall världen ska kunna klara de uppsatta utsläppsmålen.

Vän av ordning ser att Kina ökar snabbare än något annat land. Det stämmer men det kan vara viktig att erkänna att Kina samtidigt är de land som ökar allra mest vad gäller ny ren elproduktion från sol, vin, vatten och med batterilagring.

April 2025 rapporterade också Carbon Brief en intressant utveckling. För första gången ska Kinas utsläpp minskat, trots att energipoduktionen ökat. Det var alltså inte en kris i produktionen, eller en pandemi som bromsade utsläpp, utan verklig ny ren elproduktion tog över och minskade utsläppen på riktigt.

Det är naturligtvis för tidigt att dra stora slutsatser av det utom möjligen denna: Det går att minska utsläpp och ändå ha en växande ekonomi och energikonsumtion.

Siffrorna kring utsläpp blir generande för oss i väst eftersom diagram 14.1 inte visar den verkliga utsläppen en medborgare i USA eller Sverige skapar. Den stora förändringen sedan 1990 är att väst flyttat produktion till framför allt Kina. De växthusgaser vi tidigare skapade här, sker nu i ett annat land, men det är fortfarande vår ekonomi som är orsaken till utsläppen.

Så vem är klimatboven?

Om vi ska ta ett riktigt enkelt exempel så låt oss titta en sekund på vårt grannland Norge. Ett land med stora satsningar på elektrifiering av trafiken, satsningar på ny ren elproduktion och investeringar i ny matproduktion.

Det är också ett av världens absolut rikaste länder genom den fond som skapats på de oljeintäkter landet har.

Faktum är att utsläppen från den fossila energin överstiger Norges insatser för renare klimat, flera gånger om.

Men det är ju inte Norge som konsumerar all den olja och gas man tar upp.

Konsumenterna finns i andra länder (framförallt Tyskland).

Så vem är då klimatboven? Norge som tar upp fossil energi? Eller Tyskland som köper den fossila energin och bränner den?

Sanningen är nog att klimatboven är båda samtidigt.

Det här är viktigt politiskt. En del säger nämligen ”det vi kan göra i Sverige mot klimathotet är mycket lite, det viktiga är vad Kina eller USA gör”. Med sådan argumentation blir alla små länders utsläpp ointressanta, vi talar om promillen av problemet, men det är samtidigt en inställning som effektivt stoppar allt internationellt samarbete i klimatfrågan. För varför skulle andra ”små länder” agera i så fall? Varför skulle de fattiga staterna? (Diagram 14.2).

Det går helt enkelt inte att lösa klimatkrisen genom att peka på andra utsläppsbovar. Det är i väst både makten och resurserna att minska utsläppen finns även om länder som Kina blir en allt viktigare nation för att bromsa utsläppskurvorna.

Vill man få en bild av utvecklingen kan man också titta på hur mycket ett land släpper ut per producerad BNP-andel. Ju mer man producerar, desto mindre blir utsläppen per vara genom att produktionen i sig blir effektivare (liksom transporter med mera). Det här är en mycket viktig och glädjande utveckling. Minskningen gäller här både stora och små industrinationer.

När detta skrivs 2025 är Kina är det land i världen som investerar absolut mest i ny ren energi, ny ren trafik och ny infrastruktur som höghastighetståg, ny digital teknik och robotisering av produktion inom industrin, Lägger vi samman all förnybar energi är Kina det land som producerar mest ren energi! (IEA)

Kinas oljetörst och byggande av kolkraft är ofta omnämnd, men det är bara halva sanningen.

Kina är snarare exemplet på att när olja kol och gas ersätts med renare energi så blir samhället rikare, inte fattigare.

I grunden är det uppenbart att den rika delen av världen kan gå före och måste ändra sin politik om klimathotet ska kunna motas.