Vad kostar fri asyl?

Det finns en obehaglig rasism där önskad arbetskraftsimport ställs mot oönskad invandring. Det är en gammal unken tradition från 60-talet.

Sanningen är att vi i Sverige har en flyttskuld till omvärlden.

Mellan 1850 och 1930 var det från det här landet de stora flyktingströmmarna kom. Mellan en tredjedel och en fjärdedel av svenska folket flyttade utomlands de åren. 1,5 miljoner människor totalt. Latinamerika och Nordamerika var målet. Tänk om de hade mött det moderna svenska Migrationsverket vid gränsen?

Det moderna Sverige fick inflyttade först efter andra världskriget. Det var då industrin ropade på arbetskraft, 25 000–30 000 om året lockades hit, men samtidigt flyttade 15 000 ut. Räknar vi i procent av befolkningen är det fortfarande så att fler har flytt från Sverige än flyttat in.

Det flyttade in 645 människor från Island till Sverige år 2010.

Det är fler än som kom från inbördeskrigets Nigeria, 478 st.

Samma år fick 1 400 adoptivbarn nya föräldrar här.

Statistiken över utflyttade eller invandrade kan ibland se dramatisk ut. 2024 lämnade 86 499 personer Sverige, vilket var mer än 35 000 fler än år 2022. Var det då kanske den nya regeringens krav på återvandring som skapade ökningen? Nej, enligt SCB var det en satsning statistik myndigheten gjorde i att gå igenom hur många som lämnat landet men inte registrerats i Folkbokföringen som avflyttade. En statistisk städning som sker återkommande med några års mellanrum.

Invandringen 2024 var 116 100 personer, befolkningen ökade därmed med cirka 26 000 personer. Men cirka 10 000 av dessa invandrare är svenskar som återvandrat från boende utomlands.

Samtidigt pågår ett våldsamt krig nära oss. 27 500 kom därför från krigets Ukraina till oss.

Det kan jämföras med att Polen tagit emot en dryg miljon flyktingar från samma krig.

Det flyr människor till Europa i ruttna båtar eller inklämda bakom flygplanens landningsställ. När vi hör sådana nyheter om människors desperation är det kanske lätt att tro att alla vill hit till den rika Norden.

Men det är inte så flykt fungerar. Sanningen är att de flesta inte vill hit över huvud taget. De vill bara bort. Nej, det är inte så konstigt att människor flyr i skräck, rädda för svält eller död. Det märkliga är att inte fler flyr.

För snart tjugo år sedan publicerades i Sverige de första rapporterna om de tiotals miljoner ryssar som snart skulle välla över gränserna. Idag finns det 48 000 amerikaner i Sverige. Men bara 24 800 från Ryssland, vårt grannland.

Trots att Ryssland under hela 90-talet såg medellivslängden sjunka, trots enorm arbetslöshet, fattigdom under existensminimum och allvarliga minoritetskonflikter var det inte dessa människor som paddlade över Östersjön i trasiga båtar. Utan människor kom från det vi kallar tredje världen. Flykt och desperation.

På FN:s flyktingkommissariats hemsida finns ett citat. En påminnelse. ”There is no greater sorrow on earth than the loss of one’s native land.” (Det finns ingen större sorg än förlusten av ens fosterland.) Det är skrivet av Euripides för 2 442 år sedan.

”There is no greater sorrow on earth than the loss of one’s native land.”

Han visste. Varför tror då vi i vårt svenska högmod att öppna gränser innebär att världen vill leva just här?

När EU fick nya medlemsstater på 2000-talet startade en diskussion i Sverige som fick en symbolisk laddning när dåvarande statsminister Göran Persson sa att man borde stoppa ”social turism”.

Han ville ha ett undantag så folk från de nya länderna inte kunde komma till Sverige, trots att de var med i EU. (Och EU handlar ju om att man fritt ska få flytta mellan länderna). Nu stoppades hans förslag.

Men mest avslöjande för oss högmodiga svenskar är kanske att det trots det aldrig kom någon ström av folk från de nya EU-länderna. Det enda land dit många från de forna öststaterna sökte sig var Storbritannien, kanske för att där redan bor många människor från de staterna. Till det lilla rika Sverige ville få komma, troligen för att det inte vimlade av jobb.

För det är jobb folk söker. En ny framtid. Det finns ingen ”social turism”. Tvärtom är den absolut största andelen invandrare i arbetsför ålder, de flesta är runt 40 år gamla.

Det finns 2024 43,4 miljoner människor som har flytt på vår jord, enligt UNHCR. Bara 31 procent av dem flyr till annat än närmaste grannland. De har flytt krig, svält och armod. Förra uppdateringen vi gjorde av denna bok år 2011, var det 10,5 miljoner flyktingar i världen, enligt FN (UNHCR 2010). Av dem fanns över 8 miljoner utanför industrivärlden. Bara 2 miljoner hade hittat skydd i de rika länderna. De största flyktingländerna var Iran och Pakistan. Ett land som Kenya har tagit emot 403 000 människor. Det var mer än USA, ja, mer än Sverige, Norge, Storbritannien, Österrike och Schweiz tillsammans.

Idag, 14 år senare, har antalet flyktingar ökat enormt. Men bilden av att fattiga länder tar emot flyktingar och rika smiter från sitt ansvar är detsamma. Fast allt har blivit värre.

Vad kostar det om alla får asyl?

Vad skulle hända om EU gav asyl åt alla flyktingar? Om de alla fick ny plats att bo och leva på i Europa?

Det handlar om 43,4 miljoner nya människor, kanske 30 miljoner av dem kan arbeta efter fem års utbildning och därmed är kostnaden betald.

Och om det inte finns jobb? Om de för evigt tvingas vara arbetslösa och aldrig kan försörja sig?

Vad kostar det i så fall att ta hand om dessa 43 miljoner människor? Högt räknat 400 000 kr per år och person. Alltså 17 200 miljarder. Men eftersom pengarna går tillbaka till staten i form av skatter och konsumtion är kostnaden snarare hälften. Alltså 8 500 miljarder kronor. Det vill säga mindre än 1 procent av de 186 000 miljarder kronor som EU producerar. EU:s kostnad för att ta hand om alla världens flyktingar är faktiskt mindre än vad Tyskland och Storbritannien lägger ut i turism.

Att betala för alla flyktingar i världen motsvarar att höja skatten totalt med lite mer än en procent. Det är alltså inte något omöjligt krav att säga ”asyl åt alla flyktingar”. Alla som flyr skulle, rent ekonomiskt, kunna bo här.

Det illegala arbetet

Varje år slänger EU-länderna ut hundratusentals människor. Vi har avvisat några miljoner människor och det märkliga med det är att det samtidigt finns över tre miljoner människor som jobbar här, mitt ibland oss, och är illegala. (Chris de Stoops bok ”Utan papper”.) Människor som lever i Europa utan trygghet, utan avtal, utan möjlighet till utbildning och självklart utan rösträtt.

Hur kan de då finnas här? Därför att de gör ett jobb som måste göras.

De är människor i Europa men inte medborgare.

Det här är en organiserad rasism. När människor inte existerar officiellt, men ändå finns där, skapar man en tredje klassens medborgare. Ett slags apartheid ingen diskuterar.

I vissa EU-länder är det här officiell politik.

För att få rösträtt i Belgien måste man vara född i landet, vilket innebär att hundratusentals som bor och arbetar i Belgien för alltid saknar politiskt inflytande.

För det är svårt att bli född på nytt.

Myndigheterna vill välja vem som lönar sig bäst

Det fanns förut en mur mitt i Europa. Den gick mellan öst och väst och den var det stora hatobjektet, den stora symbolen för ruttna regimer bakom järnridån.

Nu har vi i Europa flyttat den muren söderut. Det är inte längre kulsprutor som skördar offer i ingenmansland, utan det är likgiltighetens betydligt effektivare vapen som gör att vi ibland kan se likstela kroppar i människofyllda containrar, eller hitta döda som spolas upp på Medelhavets stränder efter det att flyktingars småbåtar har slagit runt.

Några tusen människor dör varje år i flyktförsök till EU.

Men det cyniska med muren är att det samtidigt görs beräkningar på åldersutvecklingen och barnafödandet som säger att det behövs 50 miljoner inflyttade till Europa de kommande decennierna för att produktionen ska kunna flyta smärtfritt.

Alltså, i Sverige behövs minst 1 miljon inflyttade. I hela Europa 50 miljoner.

Så varför slänger vi ut människor, varför upprätthåller vi denna mur?