Rättssystemet präglas fortfarande av en nonchalans inför kvinnors liv och säkerhet.

Vi är onekligen på väg någonstans, så varför måste det vara åt helvete?

Barnmat, välling och blöjor är bland de varor som ökat allra mest i pris.

”Vår tids syn på mellanmänskliga kontakter är djupt marknadsperverterat.”

När ingen trygghet finns i det offentliga räddar sig den som kan och ytterligare fler skuldsätter sig.

Hur kan man bortse ifrån hur många fler okränkbara, ovärderliga liv som den ena sidan har tagit?

Hur kan vi fortsätta förfasas över våldet samtidigt som den politiska utvecklingen rasar åt motsatt håll?

På socialkontoren mäts resultat i antalet ärenden och utredningar – om personen alls kunde tillgodogöra sig hjälpen saknar relevans.

Jag fattar inte varför det blir så här, säger hon. Hur kunde jag träffa en sån snubbe till?

De mördade pojkarnas fall har åter riktat ljuset mot jämställdhetspolitikens mörkaste bakgård.

Skilj dig! Packa dina väskor! So long, tack tack, goodbye gubben!

Vad som egentligen händer är att enskilda nu ska straffas för den skurkmarknad som privatiseringen av välfärden skapat.

Först när vi förstår att våldet hänger samman framträder vidden av mäns våld mot kvinnor som samhällsproblem på allvar: det är överallt och hela tiden. Det är ett system, en hel skog som vi alla lever i.

Den skurkmarknad som profiterar på kvinnors och barns lidande ska förstås inte legitimeras med papperstillstånd, utan avskaffas.

Visst kan man hänga ett par anställda, men det är inte så man kommer till rätta med en havererad bransch.

Går det igenom blir det de fria, feministiska kvinnojourernas död. 

För att söka ­nattis ska man ha en nattjänst, men hur kan man ta en sådan innan man har barn­omsorg?