Lotta Lindqvist: Nutidens samtal präglas av förtvivlan

Jag träffar en man som återkommande bedömer saker utifrån om de är rättvisa eller inte. Jag haffade barnvakt och seglade ut på ett nattrace i den sista, tropiska värmen: rättvist. Det var min tur. Våra kroppar i extas: rättvist. Så hårt som vi jobbar så ska vi också dricka livets nektar. Underförstått: världen runt omkring: orättvis. Jag tycker mycket om honom för detta okomplicerade sätt att förhålla sig till världen. Det är ett enkelt sätt att keep things real och den enda måttstock man behöver när allting känns för sjukt.

Den nyligen avslutade semestern, sista sommarvärmen och rättvisemannen har givit mig en livslust som krockar med vardagens och lönearbetets trista timewasting av vår korta tid på jorden. Löven faller och nu börjar åter tiden då inga tankar hinner tänkas till slut. Allt tas över av livspusslande. I Tidösverige är det snart november och hur det kan finnas skatt kvar att sänka övergår åtminstone mitt förstånd. Jobbskatteavdrag ger mest för de som tjänar mest och noll för de arbetslösa: orättvist. De upprepar: ”Så mycket mer får du i plånboken!” Om vad vi som samhälle samtidigt förlorat talas tyst.