Lotta Lindqvist: För dagens unga framstår vanlig jävla socialdemokrati som ultraradikal

Det är speciellt att leva i en samtid utan framtidstro. På min dotters förskola lär de sig om plast i havet och om källsortering; bananskalen ska i det lilla, röda, rufsiga monstret ”Kompostinas” kärl, pappret i den rundnätte, blåe ”Pappis” dito och plasten i ”Plastos” gröna famn. Ungarna växer upp med att världen håller på att gå under: ”Det här inte bara en fin fågel, lillan – den har också magen full av fryspåsar och fimpar!” AI och andra tekniska landvinningar beskrivs som hot om katastrof snarare än som löften om ett bättre liv. Känslan är påtaglig: ju mer världen framåtskrider desto närmare kommer vi slutet. Det är krig, pandemier och naturkatastrofer som väntar. Allting brinner och vi går lämmeltåg mot branten. 

Min generation, åttiotalisterna, brukar sägas vara den första generationen som fick det sämre än sina föräldrar. Före oss hade levnadsförhållandena i Sverige länge förbättrats, folk i allmänhet hade stadigt fått det bättre och trodde fullt och fast att det skulle fortsätta. Men trots att vi kanske var de som först nekades vuxenlivet – vi fick varken fast jobb, bostad eller social trygghet – så fostrades vi i en tid då allt det där var högst närvarande. Det var möjligt, tänkbart och även om det precis höll på att tas ifrån oss visste vi att det alldeles nyss hade funnits på riktigt. Nu längtar många av oss tillbaka, några mer högtflygande politiska visioner har vi inte. Vi och resten av samhället varken kan eller vill tänka framåt utan drömmer på sin höjd om en renässans för den välfärdsstat som en gång fanns.