Hoppa till innehållet

Krönika

Lotta Lindqvist: Dumpa din kille – så kan vi bygga något nytt

Om du är kvinna och plågas över hur ojämställd din relation är – dumpa honom, skriver Lotta Lindqvist.

Om du är kvinna och plågas över hur ojämställd din relation är – dumpa honom, skriver Lotta Lindqvist.

Bild: Oakland Images/Shutterstock

Dagens ETC.

Sannolikt har du redan bearbetat sorgen över allt det som inte blev, över allt han inte gav och allt han inte var i åratal.

Det här är en krönika.
Det är skribenten och inte Dagens ETC som står för åsikten.

Vi drack bärs, B och jag. Hon är om möjligt ännu surare än jag, och jag älskar henne för det. Vi pratade om alla kassa relationer runt omkring oss och varför kvinnor inte gör slut. Om hur de ger sina män chans efter chans efter chans och krampaktigt håller fast vid nollor som sedan länge visat vad de går för. Vi har förstås varit där, båda två. Efter några glas sa jag upprört: ”De dumpar ju priset på vad det kostar att ingå i en relation!” B skrattade. ”Ja, vilka svartfötter”, sa hon och såg menande på mig.

Hon vet att jag inte menade det. Hon vet att jag inte har för vana att skylla mäns tillkortakommanden på kvinnor och att jag förstås är medveten om att alla inte kan lämna, av rädsla för våld eller för att det till exempel skulle kunna innebära hemlöshet eller utvisning. Men faktum är att en stor andel kvinnor har rätt goda förutsättningar att dumpa honom, men gör det ändå inte. Vi är så rädda för ensamheten, och även om det är noll procent konstigt är det ändå otroligt frustrerande. Hur många kvinnor skulle separera imorgon om samhället erbjöd något annat än tvåsamhet respektive ensamhet?

Hur vore det i ett samhälle där det fanns något annat att höra till? I vår tid är alla idéer om gemensamhet, ömsesidig hjälp och kollektiv så marginaliserade att de knappt existerar. Vem kan ens föreställa sig hur vi skulle kunna leva tillsammans på andra sätt? Hur vore det om hushållen inte var egna små isolerade kärnfamiljsenheter? Om barn var en mer samhällelig angelägenhet? I ett samhälle där gemensamhet, sammanhang och mening fanns skulle vi kunna välja på riktigt.

Men istället är det ett evinnerligt prat om att uppnå jämställdhet i den enskilda relationen. Det hela framstår mest som ett gemensamt livsstilsprojekt som handlar mer om moderna pars medvetna image än om kvinnans frihet. Det talas om kvinnors höga krav, på sig själva och på standarden i hemmet, och om att mammor måste backa och ge papporna en chans. Det talas om att släppa kontrollen, sänka standarden, ge förtroende och bara chilla lite nån enda gång. För mig framstår det som obegripligt: hela tiden slås jag ju av kvinnors på tok för låga krav! Inte på sig själva och sina hem såklart, men på sina män. Vi vet att kvinnors stressrelaterade ohälsa ligger på orimliga nivåer i jämförelse med mäns och att vi alltjämt drar det allra största lasset kring barn och hem. Är det inte rimligare då att tala om det stora mysteriet i att vi överhuvudtaget vill leva tvåsamt med män?

Jag är övertygad om att män kan både städa, tvätta, ta hand om barn och vara en kärleksfull partner. Jag menar om man på allvar inte klarar av basala vuxensaker kanske det är mer läge att ansöka om boendestöd än att göra en Tinderprofil? Men det är lättare att tänka att de inte kan och inte får än att de bara inte är särskilt motiverade. Det gör mindre ont i hjärtat att tänka att han har nån form av könsrelaterad funktionsnedsättning, än att han åtnjuter könsmakt. Men vad beror könsrelaterade orättvisor på? Och varför består de? Hela den samtida diskussionen om jämställdhet förs utan den mest avgörande dimensionen: makt.

I morgonsoffor diskuteras finurliga ”jämställdhetshacks” och det skrivs handböcker i att tillsammans bryta normer. Men att leva av sin partners arbete är att exploatera, utnyttja och göra henne illa. Hur kan det vara vårt gemensamma problem? I verkligheten är det förstås bara kvinnans problem. Det är hon som får kämpa, bråka och arbeta sig mot den så eftertraktade ”jämställdheten” på bekostnad av den egna frigörelsen. Om hon bara krigar om tvättkorgen kan hon rättfärdiga för sig själv, mannen och omgivningen att hon stannar trots att hon minsann är både medveten och självständig. Men ingenting i ett samhälle består om det inte finns någon som har intresse av att det ska göra det. Könsmakten i hemmen är på inget sätt ett gemensamt problem.

Så om du är kvinna och plågas över hur ojämställd din relation är – dumpa honom! Skilj dig! Packa dina väskor! So long, tack tack, goodbye gubben!

Sannolikt har du redan bearbetat sorgen över allt det som inte blev, över allt han inte gav och allt han inte var i åratal. Jag säger dig att när du går så kommer ångesten i bröstet att snabbt övergå i befrielse, i lättnad och i livslust! Sen när vi alla blivit ensamma kan vi hjälpas åt och bygga något nytt tillsammans.

Plus & minus

Plus: Mattanterna i Stockholm frias från ­anklagelserna om stöld av mat som ändå skulle slängas!

Minus: Att barn hatar sömn. Jag skulle utan att blinka gnaga av min arm för en sov­morgon. 

00:00 / 00:00