Lotta Lindqvist: Varför vill inte politikerna göra livet drägligare för ensamma mammor?

Vi har en intressant relation till den ensamstående mamman i Sverige. Så fort det talas om orättvisor kommer hon upp. Vi gillar henne, vi gillar att läsa om henne och vi gillar att swisha pengar till typ Stadsmissionens insamlingar runt jul. Tidningsrubrikerna duggar tätt i kristid: ”Mammor tar smällen för den stigande inflationen”, ”Småbarnsmamman har knappt råd med mat”, ”Ekonomisk istid för ensamstående kvinnor”. Det är inte utan att man undrar hur många gånger man egentligen kan skriva samma snyfthistoria. Att ensamma mammor är bland de allra mest ekonomiskt utsatta grupperna är välkänt. Ändå är familjepolitiken hopplöst fastlåst vid tvåsamheten. Fortfarande finns inte en enda riktad, politisk åtgärd endast vigd åt att göra livet drägligare för de ensamma mammorna och deras ungar. Hur mycket beundran och respekt som än uttrycks för hennes strävan, så är det liksom inte meningen att det ska vara enkelt för den som lever ensam.

Jag har varit ensamstående förälder i över tio år. Det är lång tid att hämta och lämna på förskola och fritids, deltidsarbeta, koka makaroner, tvätta kissiga lakan och vabba influensor. Det är många kronor som går förlorade i lägre pension och sämre löneutveckling. Jag hade inte bytt bort det mot något i världen, men det gör mig uppriktigt förvånad att samhället har noll komma noll att komma med för att hjälpa till. Man ska bara klara det, fastän man på alla områden bara har hälften av alla andra. Tid, pengar, möjligheter.