Lotta Lindqvist: Folks liv måste fullständigt rasera innan de kan få hjälp från socialtjänsten

Jag skulle vilja skriva om något annat än mitt arbete. Jag skulle vilja tänka på något annat än mitt arbete. Men jag kan inte. Imorgon ska jag gå till jobbet och det trycker över bröstet. På senare tid har kroppen börjat säga ifrån, jag tappar hår och har en ilsken ryggvärk. Runt omkring mig går kollegorna sönder. Vi slår knut på oss själva vareviga dag men får ständigt nya sparkrav i ansiktet. Jag måste byta jobb, men det funkar inte så att man bara byter till en verksamhet där det finns resurser. Det finns förstås grader i helvetet men hela den sociala omsorgssektorn har precis som resten av välfärden sedan länge havererat. 

Ibland smickrar jag mig med att jag är luttrad, jag har sett ett och annat och kan ta verkligheten för vad den är. Men den stora bedriften och själva kompetensen hos en bra socialarbetare är inte att kunna möta det fula och skamfyllda; det är att göra det och ändå fortsätta känna, bry sig, se nyanser och förstå. Att trots att man ställs inför samhällets djupt orättvisa baksida dag efter dag inte sluta förfasas över hur där ser ut och varför. Vi ska förmedla hopp till den som inget har och med oss själva som verktyg vara ljus i mörkret. Det är oerhört tärande och kräver egentligen exceptionellt goda arbetsvillkor för att kompensera den psykiska belastningen. Ändå är det inte sociala problem jag inte orkar möta mer - det är min egen yrkesroll. Allt oftare undrar jag vad fan vi sysslar med egentligen.