Kanske inte ändå, va? Inte riktigt när allt kommer omkring och en verklighet och en världsordning kommer emellan. Plötsligt blir det uppenbart att detta med människolivets allmängiltiga okränkbarhet är en läpparnas bekännelse som svajar för de flesta, när bomber åter faller över Gaza och det sägs att här kan ingen ställning tas.

Det beskrivs som ett ”krig”. Ett ordval som signalerar två jämbördiga parter, ni har hört det förr – lika goda kålsupare. Detta ”krig” sägs utspela sig mellan terrororganisationen Hamas och kort och gott: Israel. Ingenstans rapporteras om ockupationsmakten eller apartheidstaten Israel, trots dess dokumenterade brott mot mänskligheten och att människorättsorganisationer som både Human Rigths Watch och Amnesty International beskriver den så. 

Det händer nåt märkligt och något är ruttet när vi talar om den ena parten som en terrororganisation men aldrig benämner den andra som en terrorstat, trots att de båda begått konstaterade krigsbrott. Och kanske ännu mer både brännande: i detta ”krig” – var är den palestinska sidans tanks, marktrupper och luftvapen? De existerar förstås inte och om det finns någon hederlighet alls måste det benämnas att på den ena sidan finns en av världens största och mäktigaste ockupationsarméer, och på den andra finns i huvudsak folk i jeans och tofflor samt nästan en miljon barn under 18 år. 

Naturligtvis ska vi fördöma Hamas och att de tagit gisslan. Naturligtvis ska vi kräva att dessa israeler släpps. Det är knappast ett svårt ställningstagande, men hur kan vi göra det utan att samtidigt säga hur oändligt många fler som den israeliska staten håller och hållit som gisslan sedan länge på Gazaremsan – just därför känt som ”världens största fängelse”? Det talas om Israels rätt att försvara sig. Men hur är det med palestiniernas rätt att försvara sig mot ockupationsmakten? Och är det egentligen så självklart att man har all rätt att försvara sig mot den man håller fången?

Ett liv kan inte vägas mot ett annat. Det vore förstås både oetiskt och omöjligt. Alla är lika mycket värda. Barns liv anses visserligen lite extra mycket värda eftersom de har längre kvar och för att de alla – alltid – är att betrakta som oskyldiga. 

Men man måste våga ställa saker i relation och proportion, för hur kan man bortse ifrån hur många fler okränkbara, ovärderliga liv som den ena sidan har tagit? Hur kan man inte räkna kropparna i antal? Att de var och en har samma värde måste ju betyda att det är ett värre brott ju fler man tar? Om de 1 400 civila som Hamas mördade den 7 oktober är precis lika illa som över 10 000 civila mördade av Israel är det onekligen något som inte riktigt stämmer i ekvationen om människovärdet. Tänk på det en stund och lägg därefter till alla de tusentals palestinska liv som tagits under den 75 år långa ockupationen och de livsmöjligheter som den israeliska staten berövat Palestinas barn i decennier. För man måste också erkänna, att detta startade inte alls den 7 oktober 2023.

Men sedan Hamas terrordåd för en dryg månad sedan har alltså den israeliska staten dödat långt mer än 10 000 civila, varav närmare hälften barn. De allra flesta små. Viktig infrastruktur har totalförstörts och tusentals människors hem har jämnats med marken. Sjukhus, skolor och flyktingläger har bombats, över 30 journalister och mer än 100 FN-anställda har mist livet – fler än i någon jämförbar tidigare situation. Det saknas grundläggande saker som el, vatten och mediciner samtidigt som de första dödsfallen av svält har börjat rapporteras. 

Om det är någon ordning på något så måste man säga att detta är ett folkmord mer än ett krig. 

För den som tycker det är ett smaklöst konstaterande: hur smaklöst vore det inte, att inte göra det alls? Det som försvinner bort om vi inte jämför och ställer siffrorna i proportion till varandra är det alarmerande i att palestinska liv på inget sätt verkar ha samma värde som andra.

Om man på riktigt ”ser till bägge sidor i konflikten” är det detta man får syn på och där i ligger själva grunden till omvärldens svek mot Palestina.