Hennes berättelse är typisk: De har varit tillsammans några år. Eller, egentligen är de inte tillsammans längre. Trots att hon äntligen fått honom att flytta ut vill han inte acceptera. Han tjatade och tjatade, vägrade släppa frågan om hur de skulle ”definiera sin relation” häromdagen. Till slut sa hon att de är väl särbo då. Att hon gjorde det fast hon tänker att de har gjort slut säger allt. Hon är rädd för honom. Eller åtminstone så känslomässigt bunden till och beroende av honom att hon inte kan säga annat. 

Hon har försörjningsstöd. Han jobbar. Ändå har de bara levt på hennes pengar. När jag frågar henne om det vet hon inte vad hon ska svara. Hon har låtit det vara, hon orkar inte bråka. Hon vet inte vad han tjänar. De har bott tillsammans i hennes soc-lägenhet, som hon skulle ha förlorat på studs om det kom fram. Det var en lång process att få ut honom till slut. Många nätter kom han och bankade på dörren, han grät och sa förlåt, han skrek och väckte barnen. Han skrämde både dem och henne och dessutom riskerade han att grannarna skulle klaga, vilket kan leda till omedelbar uppsägning för den som bor via socialtjänsten. Det visste han förstås. Ändå led hon allra mest av att han inte hade någonstans att ta vägen.  

Jag måste hela tiden påminna henne om att han är en gris, trots att han är jättefin ibland. Han har bott ihop med två barn, varav ett är hans eget och det andra så mycket hans att det kallar honom ”pappa”, medan han undanhållit dem varenda krona han dragit in. Han har fått halva barnbidraget till sitt konto och det enda han köper själv är alkohol. Kanske annat också, hon vågar inte fråga om det heller. Vad ska hon göra med svaret? Trots det vet hon egentligen varför han hela tiden går ut med hunden eller ner i tvättstugan. Jag säger: Gumman, det är klart han går på nåt.

Barnen älskar honom. Hon är rädd att om hon inte låter honom ”komma hem” och leka med dem på helgerna så förlorar de kontakten. Hon vet att han egentligen mest kommer för att vara med henne. Men hon är ensam. Och om hon inte funderar för mycket så är det skönt att någon är där ibland. Även om det är mannen hon så länge försökt att kasta ut. Jag försöker säga att hon kanske skulle orka bygga några nya relationer, eller vårda några gamla, om han inte hela tiden dränerade henne? Ja, kanske. Eller så blir hon bara ensam. Med två övergivna barn. Då spelar det ingen roll om man i huvudet vet vem som bär skulden. I hjärtat kommer den att vara hennes.  

Ett av barnen hade hon redan när de träffades. En liten flicka som börjat förskoleklass nu i höst. Om relationen till dotterns biologiska pappa säger hon ”Ja, jag var väl naiv. Jag träffade ju honom på behandlingshem.” Och ja älskling, kanske var du naiv, men vart skulle du annars träffa någon? Någon som fattar var du kommer ifrån och som du inte får mindervärdeskomplex av att prata med? Få av samhällets arenor har stått öppna för dig – och har du inte hela livet matats med att detta är vad du förtjänar?

Jag försöker få henne att söka annan avlastning än den som hon ändå inte får av honom. Jag säger: Vore det inte bra om barnen fick kontaktfamilj där de kan hänga nån helg i månaden? Ett gott föräldraskap är faktiskt att be om hjälp med det man inte fixar, inte att klara allt själv. Till slut gör hon en ansökan men allt hon erbjuds är föräldrautbildning. Det ska hjälpa henne att ”få syn på vad det är som gör att hon inte orkar”. Jamen fuck off då, det vet hon redan, men hon vågar inte säga det till dem. 

De flesta föräldrar har nätverk och okej med både pengar och självförtroende. Hon har inget av det där. Jag fattar inte varför det blir så här, säger hon. Hur kunde jag träffa en sån snubbe till? Varför saknar jag honom så mycket? Jag säger: Älskling, det är inte du. Detta är mäns våld mot kvinnor, det är så här det ser ut. Det är könsförtryck och ett klassamhälle som gör att kvinnorna längst ner alltid far mest illa och har sämst möjligheter att freda sig. Jag säger: du är inte ensam, det finns många där ute som går igenom samma sak. Ändå vet jag att ikväll när barnen somnat är hon faktiskt alldeles ensam ändå och kanske släpper hon in honom då. Jag säger: ”Ring mig när du vill” och hoppas innerligt att ­systerskap ger styrka.