Men det krävs inte mer än en flyktig blick för att se att han är precis allt det där som hans anhängare påstår sig hata: en självgod miljardär som manipulerar makten för att säkra ännu mer makt åt sig själv. Och han är inte ensam.

Bland dessa ”outsiders” hittar vi också Amazongrundaren Jeff Bezos, vars blygsamma förmögenhet på cirka 200 miljarder dollar verkligen signalerar folklighet. 

Under den amerikanska valrörelsen höll Bezos låg profil, ett lika taktiskt som logiskt beslut. Trump såg länge ut att förlora, och Bezos hade inget att vinna på att satsa på fel häst. En klassisk balansakt, helt enkelt.

Däremot blockerade han ledarredaktionen på The Washington Post – tidningen han själv äger – från att stödja Trumps utmanare Kamala Harris, vilket fick den framstående kolumnisten Robert Kagan att säga upp sig i protest. 

Efter nyår stoppade Bezos även en Trumpkarikatyr, vilket ledde till att den prisbelönta tecknaren Ann Telnaes också hon lämnade tidningen. En strålande seger för yttrandefriheten, visst?

Parallellt har Metas grundare Mark Zuckerberg meddelat att Facebook slutar med faktagranskning, ett system som länge varit en viktig del i att motverka desinformation online. 

Beslutet motiverades med vackra ord om att ”återställa yttrandefriheten” och ”minska censuren”, men i praktiken följer Zuckerberg bara Elon Musks modell på X, där användare själva bestämmer vad som är sant via så kallade ”community notes”.

Varför lyssna på oberoende informationsanalytiker när vi har fejkprofilerna Bettan, 45, och Tore, 83, redo att avgöra sanningen från respektive tangentbordsbarrikad?

Egentligen bryr de sig inte mer om det fria ordet än vad en hungrig katt bryr sig om mössens rättigheter.

Inte helt oväntat hyllas dessa förändringar av extremhögern, som knappast har gynnats av att få sina påståenden granskade och motbevisade. Hur en plattform som Facebook kommer att fungera utan faktagranskning återstår att se, men vill man få en försmak av vad som händer när en medieplattform släpper alla reglage räcker det med en snabb scroll på X.

Och på X tycks det råda enighet om att Musk, Zuckerberg och Bezos alla kämpar mot censuren och för yttrandefriheten. En perfekt täckmantel för den som inte vågar trotsa makten. Egentligen bryr de sig inte mer om det fria ordet än vad en hungrig katt bryr sig om mössens rättigheter.

Trump har under hela valrörelsen hotat företag som motsätter sig ”USA:s intressen” (läs: Trumps intressen) med tullar och sanktioner. För de stora techbolagen är det enklare – och säkrare – att hålla sig väl med husse.

Här ser vi ett liknande mönster i Sverigedemokraterna. Ett parti som gärna vill framstå som en folkrörelse – ett arbetarparti – men som i praktiken prioriterar skattesänkningar för höginkomsttagare framför investeringar i välfärden. 

Partiet har dessutom drivit på för att urholka den svenska modellen och försvaga facket, bland annat genom att föreslå lagstadgade minimilöner – en direkt attack mot arbetstagarnas förhandlingsrätt. 

Och vi ska inte glömma att SD valt att samarbeta med borgerliga partier som, åtminstone traditionellt, knappast har visat något större intresse för vare sig arbetstagares rättigheter eller välfärden. Folkliga SD bryr sig inte ett skvatt om folket. 

Till råga på allt leds partiet av Jimmie Åkesson, landets mest arbetsskygga partiledare, med en anmärkningsvärd frånvaro på 92 procent – den högsta av alla partiledare. Trots detta kvitterar han ut strax över 70 000 kronor i månaden från SD:s väljare, utöver de 73 000 kronor han får i riksdagsarvode. Han är sannerligen en folkets man.

I slutändan är det svårt att inte dra paralleller mellan de punkiga katterna i USA och Sverigedemokraterna här hemma. De framställer sig båda som förkämpar för ”den vanliga människan”, men driver i praktiken en agenda som gynnar helt andra intressen. 

För både Trump och Åkesson handlar det om att skapa en säljande berättelse, och sedan låta propaganda och politiskt spel sköta resten.