Somar Al Naher: Mohamssons flumskola är ett resultat av högerpolitik

Vad är det med Liberalerna och töntiga uttryck?

Jag trodde att begreppet ”flumskola” var dött och begravet, nedsjunket någonstans i Jan Björklunds glosförhör från 00-talet. Men så valdes Simona Mohamsson till Liberalernas nya partiledare och den trötta frasen dammades av.

Under Almesdalstalet berättade hon om sin skolgång, att hennes familj kom från Libanon och bodde i Tyskland när hon föddes. När hon var åtta år flyttade de till Sverige. Det var ingen enkel resa, förklarade hon.

Inte bara på grund av språket, utan för att hon kom till ”en flumskola styrd av Socialdemokraterna”. Och det var ”motsatsen till det tyska skolsystemet” hon mindes.

Förlåt, men hur länge hann hon ens gå i en tysk skola? Ett år? Två år? Kan man verkligen dra några slutsatser om ett helt skolsystem baserat på att man knappt gått lågstadiet? Sverige presterar förresten bättre än Tyskland i PISA-undersökningen.

Men den huvudsakliga invändningen är denna: alla läroplaner sedan 1990-talet har lagts av borgerliga regeringar. Den skola Mohamsson har upplevt är ett resultat av högerpolitik.

Och den som saboterade skolan allra mest var Carl Bildt (M) och hans regering. År 1991 rullade den borgerliga regeringen in privatiseringen i expressfart – utan konsekvensanalys, utan utredning, utan förankring. 

OECD, Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, viftade med varningsflagg. Den svenska skolan hade högt internationellt anseende – den var likvärdig, välfungerande och höll hög kvalitet. OECD var särskilt imponerat av att skolor i Sverige gav alla elever, oavsett bakgrund, en chans till god utbildning.

Men Bildt-regeringen lyssnade inte. Vem som helst skulle nu kunna starta en skola, var som helst. Den öronmärkta statsbidragsmodellen avskaffades. Skolpengen infördes, vilket försvårade för den kommunala skolan att planera långsiktigt. Pengarna följde eleven, inte behovet.

Bakom systemskiftet fanns också starka påtryckare. Svenskt Näringsliv drömde om att avreglera skolan. Och det fick de. Sedan dess har segregationen ökat, likvärdigheten minskat och skillnaderna mellan skolor vuxit. Upplägget gör att skolor konkurrerar om elever, inte om kvalitet.

Tittar man på undersökningar om vilka faktorer som påverkat skolan negativt pekas friskolereformen på 1990-talet ut som en av huvudförklaringarna. Det var då de svenska skolresultaten började sjunka. 

Att skylla skolans problem på sossarna är, milt uttryckt, intellektuellt ohederligt. Ja, Göran Persson var den som sjösatte kommunaliseringen av skolan. Men i övrigt är skolans förfall ett resultat av högerpolitik.

Uttrycket flumskola måste raderas från den politiska vokabulären. Enligt Svenska Akademiens ordlista är flum något som en flummig person sysslar med – alltså någon som är ”påverkad av narkotika; intellektuellt oredig”. 

Uttrycket föddes under narkotikadebatten på 1970-talet, plockades upp av Lars Leijonborg på 1980-talet, men det var Jan Björklund som gjorde det till sitt under sin tid som partiledare för Liberalerna. 

Ordet är uppenbart mest till för att polarisera och reducera skoldebatten till ett kulturkrig. För vad är det man antyder? Att lärarna är påtända? Att skolsystemet är knark?

Jag förstår att tankarna ska föras till en skola som är ”slapp”. Men Björklund borde fungera som ett varnande exempel: ju mer kontroll och betygshets han införde, desto värre blev resultaten. För han gick emot all forskning. Han fokuserade på yta istället för verkliga problemen.

Till slut blev han helt besatt av kepsar: man skulle inte få bära keps i ett klassrum. Det är sådana frågor som skoldebatten hamnar i när man återupplivar ”flumskolan”. Inget fokus hamnar på marknadsskolans katastrofala konsekvenser, eller på resursbristen som gör att lärarna går på knäna. 

Om det här är vad ”skolpartiet” Liberalerna har att komma med i skolfrågan kommer den att vara en promenad i parken för oppositionen.