Leo Vene: Way out west är en perfekt plats för att protestera mot folkmord

En ny, oberoende kartläggning publicerad i Nature ger en mörkare och ännu mer skoningslös bild av krigets förödelse i Gaza. Enligt studien, som bygger på hushållsdata, uppskattas omkring 84 000 människor ha dödats sedan oktober 2023. 

Det är en siffra som vida överstiger de omdiskuterade dödstalen från det Hamaskontrollerade hälsoministeriet (cirka 56 000), men som samtidigt bekräftar vad andra mätningar redan pekat på: att det verkliga mänskliga priset för Israels brutala krig, av allt att döma, är betydligt högre än vad politiker och medier hittills varit villiga att erkänna.

Samtidigt strömmar nya rapporter in om massakrer. Vittnesmål beskriver hur israeliska soldater skjutit civila palestinier på väg till och från nödhjälpsstationer – något som först förnekades, därefter avfärdades med sedvanliga anklagelser om antisemitism, för att slutligen bekräftas av Israel Defence Forces (IDF). Palestinierna hade helt enkelt träffats av ”oavsiktlig” eld.

Lägg därtill attacken mot ett kafé vid Gazas kust, där över 40 människor – många av dem kvinnor och barn – uppges ha dödats av en israelisk bomb.

Men det är inte det världen talar om. 

Istället har blickarna riktats mot… en musikfestival i sydöstra England. 

Glastonbury Festival, med sin femtioåriga historia, har plötsligt hamnat i politiskt blåsväder för att man tillåtit “fel” band att uppträda. 

Irländska Kneecap befann sig redan före festivalen i den konservativa högerns kikarsikte. Så till den grad att BBC, som annars direktsänder alla spelningar, kände sig nödgade att i förväg meddela att just deras framträdande skulle publiceras först i efterhand (efter granskning och censur).

Kneecap har gjort sig kända för att tala klarspråk om Gaza, med tydliga politiska budskap på scen. Något som, uppenbarligen, anses långt mer kontroversiellt än att döda tiotusentals barn.

Men i skuggan av BBC:s censur var det Bob Vylan som stal rubrikerna.

”Death to the IDF” är naturligtvis inte ett rop om våld mot judar, lika lite som “Death to Hamas” vore ett hot mot världens alla araber. 

Den relativt okända punkrapduon från London klev ut på scen och fick en entusiastisk publik att skandera både ”Free Palestine” och ”Death to the IDF”. BBC fick panik och plockade omedelbart ned framträdandet från sina plattformar, och bad plikttroget om ursäkt. Den konservativa pressen kallade det uppvigling – och förstås – antisemitism medan ursinniga Torypolitiker krävde att festivalen skulle fråntas allt offentligt stöd.

”Death to the IDF” är naturligtvis inte ett rop om våld mot judar, lika lite som “Death to Hamas” vore ett hot mot världens alla araber. Det är en protest mot en militär ockupationsmakt som bär ansvaret för några av vår tids mest väldokumenterade övergrepp.

Kort därefter meddelade även USA:s utrikesdepartement att man dragit in bandets visum. 

"Utlänningar som glorifierar våld och hat är inte välkomna i vårt land", löd motiveringen. Detta alltså från samma USA där presidenten nyligen spelade golf med Itamar Ben-Gvir – dömd för hatbrott och för att ha stöttat terrorism – och som nästa vecka välkomnar Benjamin Netanyahu – internationellt efterlyst för krigsbrott – med öppna armar.

Även i Sverige har krav hörts på att stoppa artister från att uppträda på festivaler. Nyss nämnda Kneecap exempelvis är bokade till sommarens Way Out West i Göteborg, vilket fick ”201 debattörer” (varav 51 identifierade sig som ”Musikälskare”) att tillsammans skriva en debattartikel med krav på att bandet skulle avbokas. Bland undertecknarna fanns bland andra Kristdemokraternas Elisabet Lann – som dock inte ville kännas vid frågan om armlängds avstånd mellan politik och kultur.

Dessutom menar Judiska Centralrådets Aron Verständig att ett uppträdande skulle ”sända en allvarlig signal om att antisemitism är något man tolererar” – och att det är ”anmärkningsvärt” att gruppen ännu inte har avbokats.

Till kristdemokrater och andra konservativa debattörers stora förtret är Kneecap långt ifrån ensamma om sitt engagemang. Ett 30-tal av årets bokade artister har under det gångna året, på ett eller annat sätt, uttryckt stöd för Palestina – genom texter, upprop, insamlingar, flaggor eller budskap på scen. Medan världens ledare tävlar i tyst diplomati, är det artister, poeter och punkband som säger det som måste sägas.

Så kära "Musikälskare", jag tror helt enkelt inte att Way Out West är för er.