Göran Greider: När slutar klimatet att bli en abstraktion?

I mediebruset singlar en ansträngd flämtande röst förbi som säger: ”Det är bättre i Norge”. Det är en solturist som talar på en gata på Kanarieöarna. Där är det fruktansvärt hett i solen, runt 38 grader. I södra Europa varnas det nu för dagstemperaturer upp till 40 grader. 

I Europa går ju faktiskt den globala uppvärmningen snabbast på planeten, delvis därför att delar av världsdelen ligger i de arktiska områdena där uppvärmningen går extra fort. 

Men jag får nästan kortslutning i hjärnan när jag hör charterresenären tala – denna dödliga längtan efter sol! Varför skulle hon iväg på den resan? Och varför fattar folk inte självklart att charterresorna bidrar till mer och mer extremväder? Varför är den insikten inte en ryggmärgsreflex? 

Utsläppen från turismen i världen står enligt vissa forskare för omkring åtta procent av alla globala koldioxidutsläpp. Då är allt inräknat. Transporter, boende, inköp av souvenirer. 

Troligen har utsläppen från turismen fördubblats de senaste tio åren. I många av de städer som hemsöks allra värst av turister har protesterna blivit allt vanligare – miljardären Jeff Bezos venetianska bröllop har blivit en symbol för vanvettet. 

Klimat- och miljöfrågor ligger lågt på den politiska agendan och inte särskilt högt heller när det gäller de svenska väljarnas syn på vad som är viktigt. Överst på opinionsinstitutens lista kommer sedan ett bra tag sjukvården, skolan samt lag och ordning medan klimatfrågan hamnar en bra bit ner. 

I Novus mätning från juni i år har klimatet sjunkit ner till plats åtta och miljön till plats tio. Det enda glädjande är att försvaret hamnar på plats nio: förvånansvärt lågt med tanke på hur mycket det rapporteras om risken för ett kommande krig. 

Den stora och i princip historiska frågan är varför klimat- och miljöfrågor inte ligger i toppen på dessa mätningar, med tanke på de epokala förändringar som väntar när själva planetens historia skrivs om av oss själva. 

Förmodligen beror det på att de ännu är tämligen abstrakta. Vi läser om att fästingarna breder ut sig, att fler farliga sorters fästingar kommer in i landet på grund av klimatförändringarna. 

Ja, vi vet alla att det kommer att dö fler och fler människor i svåra värmeböljor och katastrofala översvämningar. Men den erfarenheten är fortfarande långt, långt från en vardaglig erfarenhet. 

Att hamna i en sjukvårdskö och få vänta är något som de flesta har någon bekant som kan berätta om. Gängkriminaliteten har de allra flesta ingen personlig erfarenhet att drabbas av, men medierna är ständigt fulla av intervjuer med vanligt folk som förtvivlade står på en gata utanför en sprängd trappuppgång. 

Vi kan relatera till detta. Vi uppfostras rentav till att relatera till det. 

En bit norrut i landet, där jag befinner mig, har jag egentligen bara stött på ett fenomen som alla talat om och som direkt har med klimatförändringarna att göra: vinterns ishalka. I vintras mötte jag långa kavalkader av vittnesmål från folk som halkat på den isiga byvägen eller kört av en väg. Och så är det. Jag har halkat runt mycket på de vinterhala gatorna, livrädd för att ramla. Vintrarna var bättre förr. 

”Klimatförändringar ger fler halkdagar i norr”, löd en rubrik i SVT för något år sedan. Dagbarnvårdare konstaterade att de ibland måste vara inne med ungarna hela dagen eftersom det är så halt och risken för att de ska slå sig är så stor. På vintern rör sig temperaturen numera ständigt mellan plus och minus. Särskilt för de äldre med sköra ben är det livsfarligt. 

Jag har genom åren läst tjogtals med rapporter från olika miljöorganisationer och från FN, men en av de få gånger jag verkligen på allvar känt av klimateffekterna är när vinterns ishalka slår till.

Andra sådana tillfällen har varit de stora skogsbränderna som rasat, särskilt 2014 och 2018. När man kunde stå på byvägen och känna röklukt som kom drivande från många mils avstånd. 

Men i stort sett är klimatförändringarna för de flesta européer ännu en abstraktion. Jag undrar hur länge till det kommer att vara.