Leo Vene: Maktens melodi: håll med eller håll käften

Donald Trump har loggat in igen. Inte i verkligheten, utan på sin egen plattform Truth social – och levererat ännu ett raseriutbrott. Med versaler och utropstecken som vapen riktar han den här gången sin vrede mot kändisar som öppet ställde sig bakom Kamala Harris i valrörelsen 2024. 

I den 1 254 ord långa tiraden pekar han bland annat ut Bruce Springsteen och frågar sig retoriskt hur mycket Harris betalade honom för ”hans dåliga framträdande under hennes kampanj”.

Utbrottet följer tätt inpå att Springsteen, under en spelning i Manchester, kallat Trumps administration för ”korrupt, inkompetent och förrädisk”. Ord som förstås inte föll i särskilt god jord hos den lättstötte presidenten, som genast kontrade med att kalla Springsteen för en ”överskattad idiot” med utseende som ett ”uttorkat plommon”. 

Som om det inte vore nog med pubertala förolämpningar kräver nu Trump en ”stor utredning” av alla kändisar som backat Harris, och presidenten hävdar att det förekommit olagliga kampanjdonationer.  

Han pekar också ut storstjärnan Beyoncé, som enligt Trump ska ha fått miljonbelopp för att närvara vid ett kampanjevent – ett påstående som redan har tillbakavisats av både sångerskans familj och offentlig redovisning. 

Att presidentkandidater betalar kändisar är varken nytt eller olagligt (så länge det redovisas), men det är klart att Springsteen och Beyoncé smäller något högre än Trumps egna affischnam: Kid Rock och Hulk Hogan.

Presidenten, som själv varit föremål för otaliga utredningar om otillåten påverkan, kallar det hela för ”valfusk på högsta nivå”. Det är lätt att avfärda utspelet som ännu ett cirkusnummer i mängden, men det följer en bredare och illavarslande trend: att misstänkliggöra, tysta och bestraffa röster som uttrycker avvikande åsikter. 

Oavsett om det handlar om kriget i Gaza eller ett mellansnack i Manchester är budskapet detsamma: håll med eller håll käften.

Och det är inte ett isolerat amerikanskt problem. Även här i Sverige har vi sett hur offentliga personer som uttryckt stöd för exempelvis Gaza blivit måltavlor för moralpanik och drev. 

När en rad kända profiler slöt upp bakom upproret #vikräver – som syftade till att stoppa våldet och skydda civilbefolkningen i Gaza – hösten 2023, möttes det av högljudda protester och krav på utfrysning. Mingelmagnaten Michael Bindefeld kallade det bland annat ”ett flagrant sätt att spä på såväl hat mot landet Israel som att öka antisemitismen som redan florerar i Sverige”.

Det är egentligen först nu, ett och ett halvt år senare, som politiken försiktigt börjat justera tonläget. Nu talas det plötsligt om sanktioner, fördömanden och civilrättsligt ansvar. Nu börjar man, om än trevande, röra sig mot den sida av historien som borde ha varit självklar från första början. Bättre sent än aldrig.

Samtidigt klamrar sig vissa fortfarande fast vid ett narrativ som håller på att rämna. 

Under årets upplaga av Eurovision song contest upprördes KD:s EU-parlamentariker Alice Teodorescu Måwe över att SVT:s kommentatorer beskrev situationen i Gaza som ”ett obarmhärtigt krig” när det var dags för Israels bidrag att framföras. 

”Skämmes!” utbrast hon teatraliskt – inte som en reaktion på bombade sjukhus eller döda barn, utan på att någon hade mage att släppa in en gnutta verklighet i den glättiga schlagerbubblan. Men för den som byggt hela sin internationella karriär på att kategoriskt försvara Israel kan förstås även ett nyanserat mellansnack upplevas som ett hot.

Mönstret är tydligt. När kändisar och andra offentliga röster tar politisk ställning möts de inte sällan av misstänkliggöranden och krav på tystnad. Trumps vredesutbrott är en uppblåst men talande manifestation av just den reflexen. 

Oavsett om det handlar om kriget i Gaza eller ett mellansnack i Manchester är budskapet detsamma: håll med eller håll käften.