En skam att vården inte har upptäckt klimakteriet

Äntligen händer det. För första gången någonsin kommer Socialstyrelsen med nationella riktlinjer för vård vid klimakteriet.

Myndigheten vill göra vården mer jämlik och höja kunskapen hos vårdpersonal, så att fler kvinnor får rätt diagnos, bättre stöd och erbjudas hormonbehandling när det behövs. I dag är det ett lotteri, vilken hjälp du får beror på var i landet du bor. Regeringen ska faktiskt ha beröm för att man gett uppdraget till Socialstyrelsen och avsatt resurser.

Nyheten är fantastisk på alla sätt. Men det är också sjukt deppigt och ovärdigt att det dröjde ända till 2025 innan vi kom hit. Det går inte att begripa när hälften av befolkningen är kvinnor och alla som har eller har haft mens går igenom klimakteriet.

En tydligare illustration av hur kvinnors hälsa har negligerats får man leta efter. Enligt Socialstyrelsen får 70 procent av alla kvinnor mellan 45 och 60 symtom som påverkar vardagen och livskvaliteten negativt.

Många får så pass allvarliga besvär att det på sikt riskerar följdsjukdomar. Okunskapen om klimakteriet gör att många patienter felbehandlas eller ignoreras.

Den vanligaste missuppfattningen är att klimakteriebesvär börjar först i 50-årsåldern, eller i samband med att mensen försvinner – och att det vanligaste symptomet är värmevallningar.

Men så är det inte. Det är inte ovanligt att tecken på förklimakteriet dyker upp redan i 30-årsåldern.

Den amerikanska gynekologen Mary Claire Haver, som har skrivit flera böcker i ämnet och byggt upp en stor community där kvinnor delar sina erfarenheter, beskriver just det. Många av hennes patienter berättar att de första tecknen är känslan av att man inte längre känner igen sig själv.

För många börjar det med oro, ångest och hjärndimma. Andra märker det i form av enorm trötthet, plötsliga hjärtklappningar, ledvärk och en kropp som känns främmande.

Och när dessa kvinnor kommer till stressade läkare som varken har tid eller tillräcklig kunskap, skickas de hem med antidepressiva läkemedel, sömntabletter eller värktabletter för ledbesvär. Många får höra att deras besvär beror på ”utmattning”.

I vakuumet mellan vad kvinnor känner och vad vården erbjuder har det dessutom vuxit fram en hel industri av utsugare, inte minst på sociala medier, där influencers kränger krämer och kosttillskott till förtvivlade kvinnor.

Mycket är rent kvacksalveri. Där D-vitamin och örter påstås göra mirakel. Visst, man kan hjälpa kroppen med träning, sömn och bra kost, men svårare besvär behöver riktig behandling. Där gör Socialstyrelsen helt rätt som uppmuntrar vården att erbjuda fler kvinnor hormonbehandling.

Det finns en allmän rädsla för läkemedlen som går tillbaka till början av 2000-talet, när en amerikansk studie visade att medicinen ökade risken för bröstcancer och hjärt-kärlsjukdomar. Men forskarna insåg med tiden att tajmningen för när behandlingen sätts in är avgörande. I studien var kvinnorna över 60 år. I dag vet man att behandlingen fungerar bäst när den ges i början av klimakteriet, inte när kvinnor redan har passerat det.

Tyvärr fortsätter okunskapen att spridas även bland dem som borde veta bättre. Agnes Wold, professor i bakteriologi, har i flera år har skrämt upp kvinnor med sina varningar. Hon uppmanar målgruppen att bita ihop, eftersom man i alla tider gått igenom det här.

Men vi lever inte längre i ett samhälle där man kan vila sig igenom förändringen. Vi arbetar mer, sover mindre och stressar hela tiden. Dessutom har hänvisningen till det ”naturliga” historiskt använts som ett sätt att förminska kvinnors lidande och slippa ta ansvar i vården. Vilket också förklarar varför klimakteriet har ignorerats fram tills nu.

Behandling handlar om att minska plågorna, inte romantisera lidande eller läkemedel. Det är naturligt att bryta ben. Ändå går vi till läkare, tar smärtstillande och gipsar.

Ingen annan grupp förväntas stå ut bara för att något är ”naturligt”. Socialstyrelsens rekommendationer kom inte en dag för tidigt men det är en skam att det tog fram till år 2025.