Edgar Mannheimer: Vad är det för fred när Hamas skjuter folk på öppen gata?

I flera virala videoklipp syns frivilligt maskerade uttala dödsdomar mot ofrivilligt maskerade män, uppradade på knä i det postapokalyptiska helvete som Gaza har blivit. 

”Dessa män har kollaborerat med den israeliska ockupationsmakten och förrått sitt folk”, hör man uttalas. 

Sedan skjuts männen i huvudet.

Det har nu gått en vecka sedan Donald Trumps så kallade fredsavtal trädde i kraft. Alla levande israeliska gisslan har återlämnats, de döda grävs fortfarande fram under rasmassorna – hela 92 procent av Gazas bostadshus har förstörts, en förbluffande siffra. 

Tusentals palestinska fångar (många av dem att betrakta som gisslan eftersom Israel godtyckligt griper palestinier utan rättslig process) har återlämnats till sina familjer. 

Den israeliska militären har slutat bomba Gaza och har börjat dra sig tillbaka till en överenskommen linje på kartan. Förnödenheter har börjat släppas in till en befolkning som lider av akut undernäring – flera hundra Gazabor har redan svält ihjäl. 

Samtidigt har Hamas trätt fram ur rasmassorna och börjat återta kontrollen över Gazaremsan. Tusentals Hamassoldater har fått order om att stabilisera säkerhetsläget. 

Under de senaste två åren har väpnade gäng och klaner gjort motstånd mot Hamas och tagit över delar av Gaza. Vissa anklagas för att samarbeta med Israel, någonting premiärminister Benjamin Netanyahu bekräftade i somras. Andra anklagas för att lägga beslag på förnödenheter och sälja dem till svältande Gazabor för dyra pengar. 

Det är dessa gäng- och klanmedlemmar som Hamas nu avrättar på öppen gata i Gaza, i flera fall efter svåra och blodiga gatustrider. Den Gazabaserade människorättsorganisationen Al Mezan Center for Human Rights fördömer dessa utomrättsliga avrättningar. 

Israels uttryckliga mål med kriget i Gaza de senaste två åren har varit att bekämpa och förgöra Hamas. Folkmordet på palestinier, massdödandet av palestinska barn, svälten, den totala utplåningen av Gaza – allt har motiverats med det uttryckliga målet om att bekämpa och förgöra Hamas. 

Nu när Hamas återtar kontrollen av Gazaremsan måste man ställa sig frågan: Var allt förgäves? Missförstå mig rätt: Jag tycker inte Israel har rätt att “förgöra” Hamas på bekostnad av Gazas civilbefolkning, men om det har varit målet med allt det här, om det har legitimerat detta avgrundsmörker undrar jag: Was it all for nothing?

Den becksvarta ironin är att den person som personligen går i god för detta så kallade fredsavtal är ingen mindre än Donald Trump, som nyligen uttalade profetian “Nothing bad can happen, it can only good happen”, som ett korrupt, sinnesrubbat, orange orakel. Till en början verkade han inte ha några problem med Hamas utrensningar: han gav dem till och med grönt ljus.

”De tog hand om några gäng som var mycket dåliga, mycket mycket dåliga gäng. De dödade flera gängmedlemmar. Det störde mig inte faktiskt, det är okej”, sa Trump för några dagar sedan och jämförde sedan Hamas åtgärder mot gängen i Gaza med amerikanska insatser i huvudstaden Washington DC. Det är en förbluffande jämförelse. 

Sedan dess har Trump ändrat sig, förmodligen tillsagd av rådgivare att det är orimligt att godkänna och nästintill hylla Hamas utomrättsliga avrättningar i Gaza. I torsdags sa han i ett inlägg att “om Hamas inte slutar döda i Gaza kommer vi bli tvungna att döda dem”.

Det hela är ett haveri, och vapenvilan hänger på en skör tråd.