Felet med partiledardebatterna

Partiledardebatten som gick av stapeln i SVT för en söndag sedan har blivit partiledardebatten med stort P. Det var Anna-Karin Hatts sista debatt och det var den debatten som ledde till krav från moderaternas pressekreterare att vänsterledarens mikrofon skulle stängas av. Hur jävlig var då debatten? Knappast så mycket värre än alla föregående de senaste åren. Jag såg den på ett hotellrum lite av och till och hade inga förväntningar om att lära mig något av den.

Vad är det för fel på dessa TV-sända debatter? Det finns en lång rad omständigheter som sammantaget gör dem till något av demokratins dödgrävare.

1. Utrymmet

Det är för många partier som ska dela på utrymmet. De stora partierna känner att deras storlek inte återspeglas i utrymmet de får, medan de små partierna upplever dessa debatter som en chans att äntligen komma till tals. I den nu omtalade debatten var det tydligt att vänsterpartiets Nooshi Dadgostar bestämt sig för att höras och lyckades med det medan miljöpartiets David Helldén inte tog den chansen och blev oerhört anonym. Formatet belönar dem som bryter mot det.

2. Medialiseringen

Faktum är att SVT också belönas när formatet bryter samman – då blir det nämligen rubriker. Hade alla varit snälla och disciplinerade hade denna partiledardebatt varit bortglömd på några timmar. Var SVT:s redaktion upprymd över framgången när de sågs på måndagen? Antagligen. Medialiseringen är i sig ett problem. Medierna speglar inte bara, de är banne mig en produktivkraft i den nuvarande kapitalismen och de vet att upprörda tonfall och personfixering säljer. Efter varje debatt styr dessutom ett antal kommentatorer kraftigt hur tittarna ska tolka utfallet, samtidigt som medierna delar ut betyg och fastställer vem som vann.

3. Människors närvaro

Inga levande människor är där som åhörare – om man nu inte räknar de skickliga debattledarna som levande. Därmed drar replikskiftena mot ett upprört gräl i ett dunkelt hörn på en ölhall. I riksdagens partiledardebatter är utrymmet större och det sitter några hundra levande personer och lyssnar. När det finns en publik som deltagarna ser och hör och känner närvaron av, blir diskussionen mer rationell. Människan civiliseras av andra människors närvaro.

4. Samhällsfilosofins frånvaro

Att lägga fram en ideologi eller ens antyda en sammanhängande världsbild är omöjligt i formatet. Systemkritik utesluts av själva upplägget. Allt dränks i de så kallade sakfrågorna, trots att djävulen finns i helheten. För en generation sedan hann en Olof Palme i en tv-sänd partiledardebatt lägga fram en hel vision – det berömda talet ”Därför är jag demokratisk socialist.” Att idag få sig till livs exempelvis en sammanhängande grön ideologi eller en kristdemokratisk samhällsfilosofi på fyra fem minuter är otänkbart.

Så vad göra?

I en demokrati måste vi ha debatter, men hur ska de läggas upp i media? Frågan är i grunden felställd. Jag tror att problemet aldrig kan lösas av vare sig medierna eller partistaberna, särskilt i alltmer ojämlika samhällen som är bräddfulla av frustration. Såväl högerns trollarméer som i någon – men mindre – mån vänsterns jakt på onda högerspöken bidrar till eländet.

Den enda lösningen i längden är att långt fler människor engagerar sig i partier och rörelser och med de tusen och åter tusen diskussioner som där äger rum skapar ett samtalsklimat och en förväntan kring ideologier som belyser sakfrågorna. Idag är den tanken utopisk. Medialiseringen – särskilt som medierna totalt sett är så starkt dominerade av borgerligheten –i kombination med utarmade folkrörelser gjorde den senaste partiledardebatten precis till det man kunnat förvänta sig.

Ungefär var åttonde röstberättigad såg den senaste partiledardebatten. Jag skulle tro att det var långt fler tjänstemän än LO-medlemmar. Det brukar också vara skälet till högersidan nästan alltid utropas som vinnare i debatten när tittarna får säga sitt efteråt.