Det är bara att välkomna C-väljarnas vänstersväng

Knappt två veckor har gått sedan Agendas partiledardebatt, och redan har en partiledare hunnit avgå. Den som hoppades på ett valår präglat av god ton och vuxna i rummet hoppades, föga förvånande, förgäves.

Eller som Miljöpartiets ordförande i Göteborg, Jonas Svensson, uttryckte det när han i veckan sågade partiets nya partiprogram: ”Jag vill att det ska kännas som att det är skrivet av en poet, inte en byråkrat.”

Poesi känns rätt avlägset i ett politiskt landskap där partiledare tvingas avgå efter hat och hot, medan statsministern blundar för de högerextrema trollfabriker som eldar på hatet. När det kommer till tv-sända debatter däremot är han desto snabbare med krav på att vänsterpolitikers mikrofoner minsann ska stängas av, om tonen inte faller honom i smaken.

Det säger en hel del om de politiska prioriteringarna inom Tidö-samarbetet, de villkorslösa lojalitetsövningarna och jakten på nästa gemensamma fiende.

Anna-Karin Hatts (C) plötsliga avgång väckte också smärtsamma minnen från 2022, då terroristen Theodor Engström mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren, och även planerade att döda dåvarande centerledaren Annie Lööf. Även om SD kom lindrigt undan då, var partiet i allra högsta grad medskyldigt till att ha trissat upp hatet och hotbilden mot Lööf. I flera partikopplade kanaler målades hon ut som ”Sharia-Annie”, ”ett hot mot demokratin”, en ”landsförrädare” som borde ”straffas rejält”.

Det är samma dubbelspel som hos Jimmie Åkesson, den där helt vanliga snubben i gubbkeps som hejar på Mjällby AIF.

När Mattias Karlsson (SD) ”pressades” – det var länge sedan någon såg ut att trivas så bra hos Anders Holmberg – i SVT:s 30 minuter nyligen, medgav han visserligen, motvilligt, att det kanske inte var ”ett rimligt sätt att prata om politiska motståndare”. Men skyndade sig samtidigt att avfärda ansvaret med att om han ”haft något inflytande över de redaktionella besluten den dagen på Riks, så hade vi nog gjort annorlunda”.

Ett halt icke-svar signerat en karriärpolitiker som mycket väl vet hur de redaktionella besluten fattas – både ”den dagen” och andra dagar.

Mattias Karlsson älskar att odla myten om sig själv som den ofrivillige ideologen – han som egentligen bara vill kasta varpa och dricka folköl med polarna. Men man blir inte maktspelare och chefsideolog i Sveriges mest toppstyrda parti av en slump. Det är samma dubbelspel som hos Jimmie Åkesson (SD), den där helt vanliga snubben i gubbkeps som hejar på Mjällby AIF.

Samtidigt är det intressant att notera att SD – som länge hävdat att sakinnehållet är partiets A och O – plötsligt hellre ser Magdalena Andersson (S) som statsminister än förhandlar fram ett nytt Tidö-avtal, oavsett innehåll. ”Efter nästa val är Sverigedemokraterna ett regeringsparti eller ett parti i full opposition” som Jimmie Åkesson själv uttryckt det.

Visst kan man på goda grunder argumentera för att De fyras gäng bör få åtminstone en ministerpost vid högervinst, men det går inte längre att låtsas som att ”sakinnehållet” är det viktiga – inte när makten, och de blänkande ministerposterna, på allvar känns inom räckhåll.

Medan SD driver högern allt längre ut i det blåbruna ingenmanslandet, händer något annat i den gamla alliansmitten. En färsk rapport från Som-institutet visar att allt färre centerpartister identifierar sig som höger, och att partiets väljarkår under det senaste decenniet stadigt rört sig längre och längre vänsterut. Den marknadsliberala sakpolitiken lever visserligen kvar, men det säger ändå något om något att Tidö-dörren är stängd, och lär förbli det, åtminstone över nästa års val.

Jag välkomnar C-väljarnas vänstersväng och hoppas att partiet snart kommer efter. Till dess lär det kanske inte bli någon storslagen poesi, men kanske början på något nytt.