Den här veckan har du sett Dagens ETC avhandlas i så gott som alla stora svenska medier. Tidningar, radio, tv. Jag vet att många av er prenumeranter följt detta med bestörtning. Ni är oroliga. Vissa är arga, andra är motsatsen. Gemensamt för alla som kontaktar mig är att ni vill veta vad det är som händer. Hela berättelsen. Inte filtrerad genom andra mediers rumphuggna intervjuer.  

Jag ska försöka reda ut det. En del känner du nog igen om du under veckan besökt vår sajt, där jag redan i måndags berättade att Dagens ETC tyvärr inte längre ser någon möjlighet att fortsätta med Kajsa Ekis Ekman som en av våra skribenter på ledarsidan. Sedan har jag svarat på alla mejl som kommit från er om det här. Och ja, de som ännu inte har fått svar kommer givetvis att få det. 

Dagens ETC är din tidning. 

Du ska veta vad som sker och varför det sker.

Det pågår ett drev. 

Eller egentligen flera parallella. 

En grupp anser att den ledare som Kajsa Ekis Ekman hade i söndags – det var mitt beslut att publicera den – är att jämställa med rysk propaganda, direkt hämtad från Kreml. 

Jag håller inte med. Jag förskräcks om vi ska snäva in det offentliga samtalet på det sättet, där vissa ”narrativ” nu närmast framställs som förrädiska för att de påminner om budskap som kommer från Ryssland, eller skulle kunna komma från Ryssland, eller skulle kunna ­tänkas gynna Ryssland. 

Med den logiken stöder du i princip ­massakern som nu sker mot den ­ukrainska befolkningen om du poängterar att en ­profilerad reporter för Kyiv Independent har varit djupt inbäddad med Azov och utvecklat vänskapsband till denna stridande ­kontingent, vars högerextrema inslag Kajsa Ekis Ekman ­påminde om.

Som sagt, jag valde att publicera.

En annan grupp vet jag inte riktigt hur jag ska beskriva. Ett slags skadeglädje? En växande vänstertidning med hög svansföring – då missar man inte chansen. Självklart de borgerliga tidningarna. Men om jag räknade rätt hade Aftonbladet på tisdagen tre (!) olika kolumner om att Dagens ETC valt att avsluta samarbetet med Kajsa Ekis Ekman.

Jag är ofattbart feg och har dömt mig själv till evig pina i redaktörernas gehenna, skriver Peter Kadhammar. Han tycker att jag borde ge mig själv sparken. Bara så kan Dagens ETC räddas.

Det är en genomfalsk omsorg.

Kan du påminna dig om att du någonsin tidigare sett en dagstidnings kolumnist mer eller mindre hetsa i syfte att en annan dags­tidnings chefredaktör ska försvinna?

Och så skriver Eric Rosén på samma Afton­bladets kultursida, som anlitar Kajsa Ekis Ekman, att jag högst sannolikt ljuger. Ja, han skriver det. (Självklart bad jag om replik.)

Det här handlar så klart inte om mig.

Der handlar om Dagens ETC.

Det viktiga är inte vad Aftonbladet tror och tänker.

Inte heller vad som nu skrivs på ledarsidorna i Expressen och Dagens Nyheter.

Dagens ETC avgör alltid efter eget huvud vilken journalistik som publiceras, på ledarplats och på nyhetsplats. Det har varit oerhört viktigt för mig och mina kollegor, att inte famla efter det hörn där gillande för stunden kan tänkas uppstå, eller att backa undan om vi möter påtryckningar.

Det viktiga är att du får all information, så att du kan bilda dig en uppfattning, så att du verkligen förstår varför det blev ett abrupt slut på ett långt samarbete, som jag dessutom vet har varit mycket uppskattat bland många prenumeranter.

Kajsa Ekis Ekman har skrivit för Dagens ETC sedan starten. Då finns det inga enkla, behagliga, konsekvenslösa beslut. Att avbryta ett samarbete känns. Internt, på tidningen. Hos alla prenumeranter.

Ännu viktigare då att du vet vad som hänt.

Dagens ETC har inte brutit med Ekis Ekman på grund av hennes ledare i söndags som hade Kyiv Independent som ämne. 

Dagens ETC har inte vikit ned sig för att det mullrar på Twitter och från borgerliga debattörer.

Jag står i själva verket fast vid mitt beslut att publicera den ledaren. Du hittar den på Dagens ETC:s sajt. Där kommer den att ligga kvar. Den har upprört många, även prenumeranter, men den ryms i hur vi definierat ledarsidan.

Beslutet att avsluta samarbetet togs först när denna ledare följdes upp av att Kajsa Ekis Ekman på Instagram, i en diskussion, grovt förskönade Russia Today, alltså den megafon som tjänar en alltmer fascistoid statsmakt i Ryssland. 

Exakt där passerades gränsen.

Ett förtroende förbrukades.

Dessa två händelser – artikeln och efter­spelet – är kopplade till varandra.

Men den senare ligger bakom beslutet. 

Jag tog alltså in en artikel som ifrågasatte ukrainska Kyiv Independent. 

Mitt, och tidningens, förtroende för skribenten raserades sedan när den följdes upp av åsikten att Russia Today är som vilket CNN som helst.

Den är inte förenlig med Dagens ETC:s ledarsida.

Den skadar vår ledarsida.

Den skadar Dagens ETC.

Den skadar det vi försöker göra här.

Och som skribent är du ju summan av dina åsikter, alldeles oavsett i vilka publika ­sammanhang du uttrycker dem.

En del som har hört av sig är oroliga både för tidningens och just ledarsidans framtid. Ska allt som är obekvämt kastas ut? Är det cancelkultur som gäller nu? Nej och nej. Absolut inte.

Jag tror ledarsidan kommer att bli tydligare för dig som läsare. En del som är tidningens linje. En del som är just de fria röster som alltid varit vår ledarsida. Vi ska inte sänka takhöjden. Vi ska bygga till ett extra rum. 

Jag märker ju att det förväntas av oss, att det ska finnas en mer klassisk ledarsida parallellt med den vi haft sedan 2014, och som jag verkligen älskat att läsa, för att den inte varit begränsad av partilinjer, inte varit tråkigt homogen. Skribenterna har haft en närmast totalt frihet att formulera sig under det paraply som är en röd och grön tidning. Det ska de fortsätta ha. Och vi har mestadels fått det att fungera, tillsammans, med ett ömsesidigt förtroende, med tusentals artiklar som lyft tidningen, som gjort den bättre och mer relevant. Det är jag oerhört tacksam för.

Som en läsare skriver:

”Fortsätt stå upp för det fria ordet och den breda debatten! Ge läsarna allt vi behöver för att kunna tänka själva!”

Exakt så.

Men det finns gränser även för detta vilda, politiska, demokratiska medieprojekt.

Som för varje ledarsida i alla tidningar.

En sådan går vid att sprida en direkt över­slätande, desinformativ bild av vad Russia Today sysslar med.

Hur ser du på dig själv som chefredaktör och ansvarig utgivare?

Den frågan ställer några som hör av sig till mig nu.

Jag vore enfaldig om jag inte rannsakar varje steg i det som hänt nu. Och mig själv. Men det ärliga svaret, om det nu är jag som är lämpad att ge det, är att jag – och naturligtvis fattar jag inte de svåraste besluten på egen hand, på impuls, utan att rådfråga andra – känner mig trygg i att jag agerat för tidningens bästa, kort- och långsiktigt, men att jag är fullt medveten om att du som läser detta kanske inte håller med mig. 

Hör då av dig. 

Be om svar om du har frågor. 

Be om förtydliganden om du tycker att det behövs. 

Det är vad det innebär att vara ­chefredaktör på den här tidningen som inte är som de andra, och aldrig ska bli som de andra. Du måste lyssna på dina läsare. För det är dina läsare som har startat tidningen och sedan hjälpt den framåt i varje nytt steg vi tagit.

Jag är ödmjuk inför detta.

Och ansvaret som kommer därur.