Alyona Vyshnytska: Det ryska monstret ser när vi tvivlar

Mitt i natten får jag ett meddelande från min utländska vän: ”Vad tycker du om fredsplanen? Allt kommer äntligen att vara över snart, jag är så glad!” Jag läser detta meddelande i badrummet under ljudet av explosioner och skrattar hysteriskt. Ryssarna bombar Kiev igen. Min hund darrar av rädsla och försöker gömma sig under toaletten. Men hon har redan vuxit – hon får inte plats längre. 

Jag vill sova och värma mig. Det finns fortfarande ingen värme hemma. Det är en minusgrad ute. Det finns ingen elektricitet heller – den här veckan har den varit borta i ungefär sju timmar i sträck. Jag sitter i totalt mörker med en ficklampa. Att döma av ljuden flyger nya typer av ryska drönare – de låter annorlunda än tidigare. Extremt irriterande ljud. Åh, och det där är en missil. Baaam. 

Baaam. Min kropp rycker ofrivilligt till vid varje ljud.

Jag vill bara äntligen få lite sömn och värma mig. Jag känner nästan ingen rädsla när jag hör ljudet av missiler eller drönare. Jag känner bara illamående som stiger upp i halsen. Baaam. Min kropp rycker ofrivilligt till vid varje ljud. För att sysselsätta mig med något tittar jag på morgondagens schema för strömavbrott – optimistiskt, eller hur? Jag planerar min dag (om den kommer) så att jag under de få timmar då det finns elektricitet kan värma upp lägenheten med en elvärmare (i hopp om att mina växter ska klara kylan), ladda min laptop, telefon och powerbanks, diska och tvätta. 

När beskjutningen slutar somnar jag inom några sekunder. Kroppen och hjärnan anpassar sig till att leva under de förhållanden som råder. På morgonen tar jag en migräntablett – den slår mig varje gång efter beskjutningen – och går ut för att rasta min griniga hund. På vägen köper jag en cappuccino att ta med. Det är mitt svaga försök att vakna. 

Läs Alyona Vyshnytskas tidigare texter om kriget:

• Jag lever. Jag är rädd. Jag flyr aldrig.

• Kommer det att finnas någon som kan räkna de döda? 

• Hur kan man vänja sig vid att leva i ett folkmord? 

• När en terroriststat för krig mot ditt land så öppnar sig helvetet 

• Min väns föräldrar kan finnas i ett av de mobila krematorierna

• När jag vaknar vet jag inte om jag har ett hem

Just nu, i ett angränsande distrikt, röjer räddningsarbetare bort spillrorna från en nattlig attack och drar ut de dödas kroppar. Sju personer dödades, inklusive ett barn. Min hund och jag återvänder hem via Mykhailivska-torget i stadens centrum – det är ytterligare ett avsked här för en ukrainsk soldat. Detta händer nästan varje dag. Ibland flera gånger om dagen. 

Jag kom hit för att säga adjö till journalisten Viktorija Roshchyna – hon torterades till döds i rysk fångenskap. Jag sa adjö här till Iryna Tsybukh, en ambulanssjukvårdare i en frivilligbataljon som sprängdes i luften av en rysk mina. 

Foton på mina vänner hänger här på minnesväggen. De dödades också av ryssar. Man kan säga att jag ser mina vänner varje morgon – men det finns en nyans. 

Nu finns det ingen ledig plats kvar på väggen, så familjerna till fallna ukrainska soldater placerar helt enkelt foton på trottoaren under väggen. Vi återvänder hem från morgonpromenaden, jag tvättar hundens tassar. En ny arbetsdag börjar. Dag 1 370 sedan Ryssland inledde sin fullskaliga invasion av Ukraina. Allt oftare upptäcker jag mig själv med att sakna något att säga om kriget – det känns som att alla ord har förlorat sin betydelse och kraft och är oförmögna att förändra någonting. 

Den ryska regimen kommer inte att sluta om den inte stoppas.

Världen har vänts upp och ner (men var den någonsin annorlunda?). En ”fredsplan” är vad de kallar Ukrainas de facto kapitulation, där Ryssland får vad det ville och inte möter något straff alls för sina brott. Där en skräckregim firar segern och tar emot signalen: oavsett vad Ryssland gör, kommer det inte att möta några konsekvenser. Där allt bygger på förtroende för att Ryssland helt enkelt kommer att sluta. Att det kommer att få nog: territorier, människor, blod, blod, blod. 

Ibland avundas jag människor som fortfarande har denna tro. Kanske har de ännu inte känt smaken av illamående i munnen vid begravningarna av vänner som Ryssland har dödat. Bara för att det kunde. De som söker fred till varje pris för Ukraina har i åratal misslyckats med att lägga märke till det viktigaste. Den ryska regimen kommer inte att sluta om den inte stoppas. Ju mer man matar monstret, desto större växer dess aptit. Det livnär sig på rädsla, osäkerhet och eftergifter. Det ser när vi tvivlar. Och det slukar vad det än kan nå. 

Jag vill inte tänka på ett scenario där världen låter detta monster sluka Ukraina eftersom den naivt hoppas att monstret ska bli tillfredsställt. Jag påminner mig själv om att just nu står personerna närmast mig för motståndet mot Ryssland – min man, min familj, mina vänner. Det är de som gör det möjligt för mig att tala mitt språk och leva på min mark. De står mellan mig och de som torterar alla de kan nå och bränner allt i sin väg. 

Jag vill yla som en varg på grund av denna orättvisa och blindhet.

Jag vet att allt avgörs där, vid frontlinjen: i kalla skyttegravar och skyddsgravar, där soldater försvarar varje meter av vår mark. Jag vet priset – liv, hälsa, år. Jag vet hur utmattade de är. Jag vill yla som en varg på grund av denna orättvisa och blindhet. 

Fredsplanen skickas tillbaka för revidering. Jag scrollar på Instagram. Det finns annonser för rabatterade tröjor inför Black friday. Och inlägg från två vänner som gick med i den ukrainska armén den här veckan. Ryssland hånar hela världen. Mina vänner, i helt nya militäruniformer, visar långfingret.

Alyona Vyshnytska

Journalist. Tvingades under krigets första skede fly till Rivne, men är nu tillbaka i Kiev. Har arbetat med projektet warstoriesukraine.com som samlar berättelser om kriget. Ger återkommande sina vittnesmål i Dagens ETC.

Översättning: Andreas Gustavsson