Andreas Gustavsson: Det är inte bara Trump som har en lista på journalister

Redan för snart sex år sedan var det tal om att Sverigedemokraterna ville kalla upp public service, SVT, till kulturutskottet för att där anklagas för att vara partiska. Det blev häftiga reaktioner, avsevärt mer kraftfulla än när SD nu gjorde ett nytt försök att ställa SVT till svars för ”desinformation” och ”nepotism”. 

Då, 2020, satt Linus Bylund (SD) ledamot i förvaltningsstiftelsen. Han drog partiets linje i en intervju med tidningen Fokus. Han efterlyste ”personaliserad repressaliemöjlighet”, det vill säga att enskilda journalister borde kunna få sparken eller i alla fall bli av med lönen.

– Det hotet måste finnas där, tyckte Linus Bylund, och fortsatte:

– Jag säger inte att vi ska sparka ut varenda journalist som inte gör som jag säger. Det är självklart. Men det måste finnas där. Överträder man sina befogenheter som anställd i folkets mediekanal och lurar folket, för det är ju en antidemokratisk handling – att sprida fake news, att ta ställning i det som uppfattas som nyheter – då missbrukar man ju ett väldigt tungt förtroende som man fått av folket för folkets pengar och inte för att driva opinion mot folket.

Känns det här igen?

Ja, tyvärr.

Från så många länder. Turkiet, Ungern. För att nämna några. Det är en given hållplats när auktoritära krafter ger sig på samhällets institutioner, allt det som fungerar som skyddsvärn för just det där som Bylund bedrägligt menade att han ville garantera: demokratin.

Ett varnande exempel utspelar sig i detta nu, i hysteriskt tempo, ett slags manual för hur nästa fas kan se ut när auktoritära ambitioner inte längre behöver låtsas följa några som helst spelregler.

Nästa sida i den fascistiska manualen vars syfte är att misskreditera och sabotera fria mediers verksamhet.

Vita huset har lanserat en särskild sektion av den officiella hemsidan för Donald Trumps administration där medier, och journalister, hängs ut som partiska, förbrytare, lögnare. Det presenteras som granskning. Men nej, ingen seriös mediekritik, utan vad som väntar när man bläddrar till nästa sida i den fascistiska manualen vars syfte är att misskreditera och sabotera fria mediers verksamhet.

Donald Trump har hetsat mot dessa under båda sina mandatperioder. Han upprepar att de är att betrakta som fiender till folket och nationen (ett exakt eko av vad SD brukar säga). Nu driver han, och hans rörelse, en skattefinansierad webb som hävdar att Boston Globe, CBS News, Associated Press, New York Times, Washington Post, CBS News, CNN, Axios, Wall Street Journal, Politico och Independent är politiserat skräp som agerar i maskopi med presidentens motståndare. 

Anklagelserna är lika ovärdigt aggressiva som när Donald Trump själv far ut mot journalister – påfallande ofta kvinnor – med uttryck som ”piggy” och ”ful på både in- och utsidan”. 

Anklagelserna ska också ses i sammanhang av de olika stämningarna mot medier och med administrationens kampanj för att pressa ut granskande redaktioner från Pentagon.

Varför?

Det enkla skälet är att manualen har testats tidigare. Den fungerar. Inte alltid snabbt, inte alltid utan motstånd. Men om den här sortens stresstest pågår tillräckligt länge, får det till sist konsekvenser. 

Desto viktigare:

Medierna är inte maktlösa.

Medierna kan i högsta grad påverka utfallet.

Jodie Ginsberg på Committee to protect journalists skrev i början av året om hur amerikanska medier traditionellt har uppvisat enad front när deras oberoende inskränks, ”men denna trotsighet och solidaritet verkar nu vara under press i takt med att medierna ger vika för politiskt motiverade hot från den nya administrationen”. Inte minst då att bejaka presidentens impuls att stämma alla som han inte uppskattar. Ginsberg konstaterade:

”Om avgörande medieinstitutioner ska överleva denna administration, beror det i så fall på att tunga medier, på alla sidor, tydligt och otvetydigt står upp för rätten att rapportera nyheter. Att utmana mobbarna är trots allt en del av jobbet.”

Precis så är det.

Det handlar om en metod för att kontrollera information, och för att skära av så många väljare som möjligt från oberoende och faktagrundad information.

För amerikanska journalister har det bara blivit värre.

Själv har jag nyligen tvingats lyssna på hur SD:s presschef försöker manipulera Studio Etts lyssnare med att Dagens ETC är en ”mobbare”, efter att SD vägrat släppa in Dagens ETC på partiets landsdagar.

Återigen, det här är inte isolerade fenomen eller plötsliga utbrott – det handlar om en metod för att kontrollera information, och för att skära av så många väljare som möjligt från oberoende och faktagrundad information.

Är svenska medier mer eller mindre motståndskraftiga och solidariska än de i USA?

Det svaret kommer att tvingas fram under valåret. 

Nyligen framkom det att SD har sin egen lista över av partiet avskydda journalister. Den uppdateras av pressavdelningen och avgör vem som får tillträde.

– Det kan jag få som ett meddelande, att ”vi har beslutat att den här personen, han har gjort det här och det här, så vi tycker inte att han har i Jimmies (Åkesson) närhet att göra på ett tag därför att han uppenbarligen inte kan vara objektiv”, säger Linus Bylund till Politikbyrån.

Det är en lista som hanteras internt. Men vi ska nog vara alldeles övertygade om att den blir väldigt publik, och minst lika gränslös som Donald Trumps, i samma ögonblick som SD:s ställning blir annorlunda än att agera stödben åt regeringen.

SD söker efter sprickor, inspirerade av Donald Trump. De får inte hitta några.

Nej, det blev ingen skenprocess i riksdagen för SVT-cheferna. SD fick inte med sig andra. Inte den här gången. 

SVT:s vd Anne Lagercrantz markerade (https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sd-vill-kalla-svt-ledningen-till-kulturutskottet), hon gjorde det principiellt glasklart:

– Det Sverigedemokraterna öppnar för det är ett slags politiska förhör där mediechefer och publicister ska ställas till svars för enskilda publiceringar som man anser felaktiga eller misshagliga. Och publicister ska inte stå till svars inför makten som vi är satta att granska.

Markerade andra – alla – medier lika tydligt mot SD:s antidemokratiska initiativ? Tyst var det inte, branschorganisationer sa väl det mest självklara som behövde sägas. Men det behövs så mycket mer när angreppen eskalerar. 

SD söker efter sprickor, inspirerade av Donald Trump. 

De får inte hitta några.