Ledare. Jenny Bengtsson.

2021-02-20 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Shamim är inte ensam – systemet är riggat för modernt slaveri

Sverige är ett av världens mest liberala länder vad gäller regler för arbetskraftsinvandring.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Shamim Ahamed kom till Sverige tillsammans med sin familj i februari 2019. Han är högutbildad – affärsjurist – men till Sverige kom han för att arbeta i ett kök på Södermalm i Stockholm. En andningspaus och en chans till ett bättre liv undan ett allt mer våldsdrabbat Bangladesh. Han blev allt-i-allo. Städade toaletter, lagade mat och diskade. Sena arbetspass avlöste varandra och vecka efter vecka gick utan att han fick någon ledig dag. Arbetsledaren hälsade inte på honom och kollegorna vågade inte säga något. Men den utlovade lönen var bra, 24 600 svenska kronor. Drömmen om det bättre livet, som Shamim delar med tusentals andra arbetskraftsinvandrare, höll honom igång.

Men när lönen kom var den inte alls enligt vad som lovats. Efter en månads arbete utan en enda ledig dag kom 10 000 kronor in på kontot. Migrationsverkets villkor vad gäller lön är att den inte ska understiga 13 000 kronor – men det är lätt att runda för näringsidkare som inte har för avsikt att göra rätt för sig ändå. I Shamims fall fick han varje månad betala tillbaka en stor del av den lön han egentligen skulle haft, tillbaka till arbetsgivaren.

Kvittning av lön är ett vanligt tilltag. Det har förekommit sedan reglerna om arbetskraftsinvandring infördes 2008. Otaliga gånger har det visat sig att arbetskraftsinvandrare tvingats betala sina arbetsgivare för att få arbeta. Ofta är upplägget att arbetsgivare tar betalt antingen själva, genom bulvan eller med hjälp av någon mindre nogräknad jurist som genom sin titel ger anställningshandeln ett falskt seriöst skimmer.

Ett arbete på en restaurang i Sverige, vare sig det är på något lokalhak i en mindre ort eller bakom fritöserna på multinationella snabbmatskedjor, kostar allt mellan några tusen till ett par hundra tusen kronor. De som kan betalar en stor summa pengar i klump för att sedan få en anställning och därigenom få komma till landet. För den som inte kan betala finns avbetalningsplan. Kom till Sverige, jobba, betala av priset för jobbet med den egna lönen – en ren vinstaffär för arbetsgivare som kan vara tämligen säkra på att inte åka dit för det.

Det är inte olagligt att handla med arbetstillstånd. Och i förhållande till hur utbrett fusket är, är det försvinnande få som vågar driva på för att få rätt.

Reglerna, som allt igenom påståtts syfta till att skydda arbetskraft från inhuman behandling, har alltid i praktiken gjort det motsatta. När något blivit fel, som att lönen blivit för liten, försäkringar aldrig tecknats eller semesterersättning inte betalats ut, har det alltjämt varit arbetstagaren som drabbats hårdast. Under åren har det skrivits om flera uppmärksammade fall där lurade anställda straffats ur landet medan deras arbetsgivare kunnat fortsätta som vanligt.

I början av februari presenterades delbetänkandet i den statliga utredning som sedan februari 2020 haft i uppdrag att se över reglerna om arbetskraftsinvandring, göra upp med det som kommit att kallas ”kompetensutvisningar” (men som egentligen handlar om att alla från diskare till IT-specialister luras, utnyttjas och utvisas) och, igen, stärka arbetskraftsinvandrarnas ställning på arbetsmarknaden. Utredningen föreslår bland annat att Migrationsverket ska kunna vitesförelägga arbetsgivare att inkomma med skriftliga redogörelser för de aktuella anställdas villkor. Sedan ska verket kontrollera villkoren. Den som missköter sig ska kunna dömas att betala böter, sitta i fängelse en kortare tid eller betala företagsbot. Fint i teorin, i praktiken sannolikt mycket svårt.

Sverige är ett av världens mest liberala länder vad gäller regler för arbetskraftsinvandring. Och reglerna har redan ”skärpts” ett antal gånger för att komma till rätta med vad som snabbt efter ikraftträdandet visade sig vara en grogrund för modernt slaveri. Av allt att döma har det aldrig hjälpt. Inte konstigt, eftersom systemet är uppbyggt kring att näringsliv och enskilda arbetsgivare själva förfogar över arbetskraftsinvandringen i Sverige. Rättigheter för de som kommer hit för att arbeta alltid varit i praktiken sekundära. Det är Shamim och alla hans likar tydliga och talande exempel på.

I Sverige kan arbetskraft från tredje land utnyttjas hänsynslöst. De som protesterar löper risk att utvisas. Staten lägger stora pengar och krafter på att låta myndigheter följa upp och jaga rätt på det som brukar kallas för ”osund konkurrens” i arbetslivet. Migrationsverket har och har aldrig haft resurser nog att kontrollera att alla anställningsförhållanden verkligen håller måttet. Fackföreningar står ofta handfallna när arbetskraften inte över huvud taget vågar yttra sig.

Att fortsätta pilla hit och dit i gällande regler blir sannolikt lika effektivt som att sätta små plåster på brutna ben. Reglerna är inte naturlag. Det borde inte marknadsliberalismen vara heller.