Annie Croona: Mediernas neutralitet har en färg – den är blå

En frilansande kolumnist som – enstaka gånger – skrivit för oss nekades nyligen att medverka som expertröst i ett radioinslag, eftersom hen är ”förknippad med” Dagens ETC. Personen är en ansedd röst i sitt skrå och debatterar och föreläser på olika håll inom sina expertområden. 

När medarbetare från vår ledarsida medverkar i P1:s Godmorgon världen-panel är det vanligt att programledaren flikar in ”från rödgröna Dagens ETC” när den av oss som är där ska svara. Man är inte lika noga med att påpeka till exempel GP-, DN- eller SvD-skribenternas.

Du ser mönstret. Att vara höger framställs närmast som neutralt, medan det är något helt annat att vara vänster. 

Det är en enorm och ensidig ängslighet vi har att göra med.

Sveriges Radio har till och med, på allvar, velat byta ut vår beskrivning ”oberoende rödgrön” till ”oberoende radikal”. ”Radikal” behöver inte vara något negativt, men om vi är radikala, vad är då ledarsidorna på högerkanten? Och varför är det inte lika noga att sätta etiketter på högern? 

Det är en enorm och ensidig ängslighet vi har att göra med. Medan det tycks närmast skrämmande för public service att bjuda in personer som skulle kunna uppfattas som vänster har man inga problem med att återkommande bjuda in experter med högerkopplingar (utan att dessa kopplingar redovisas).

Terrorforskaren Magnus Ranstorp får nog sägas vara det tydligaste exemplet. Han bjuds gång på gång in som expert, trots att han skriver på SvD:s moderata ledarsida och ständigt visar upp såväl ideologisk hemvist som bristande källkritik – några skulle nog kalla det radikalisering – på sitt X-konto. 

Vi kan bredda perspektivet lite. 

Flera public service-vana personer har skrivit på DN:s ledarsida, till exempel krigsforskaren Oscar Jonsson och nationalekonomen Lars Calmfors. SvD:s politiska kommentator Henrik Torehammar var aktiv i Liberalerna som ung och har skrivit ledartexter i liberala GT. 

Och så har vi åklagaren Lisa dos Santos, ofta benämnd som just ”åklagare” när hon medverkat i media – även när hon varit tjänstledig för att opinionsbilda för Stiftelsen Fritt Näringsliv. 

En blå ledarsida kan man skriva på utan att bli paria, men inte en rödgrön.

Jag menar inte att det inte ska vara strikt förbjudet att medverka som objektiv kommentator om man någon gång yttrat en åsikt, och inte heller att byta bana – men möjligheterna är minst sagt olika stora beroende på vilket håll man kommer ifrån. En blå ledarsida kan man skriva på utan att bli paria, men inte en rödgrön. Höger kan man vara, men inte vänster. 

Allt det här hänger såklart ihop med den högervridning som gjort att den politiska skalan är helt ur led. Det som egentligen är höger framställs som mitten – och anses därmed ”neutralt” – medan allt till vänster om Tidö tycks ha stämplas som vänsterextremt, eller ”radikalt”. 

Vi ska skilja på nyheter och opinion och vi ska ha en hög nivå av transparens när experter uttalar sig i media. Men reglerna kan inte vara godtyckligt tillämpade. Mig veterligen har det aldrig nämnts när Ranstorp kommenterar terrorism att han också skriver på SvD:s ledarsida – medan experter som skrivit för oss inte bjuds in till radio- eller tv-huset. 

Hade de gjort detta i DN, till exempel, hade det inte kommit på tal att avfärda personen som för politiskt färgad för en radiodebatt.

För att vara tydlig: våra kolumnister är fristående. De måste inte hålla en viss linje, och vi har inte alltid samma åsikter. Det är själva grejen med kolumnister: att personer med olika expertområden kommer med nya perspektiv på aktuella frågor, och att de resonerar utifrån sig själva. 

Hade de gjort detta i DN, till exempel, hade det inte kommit på tal att avfärda personen som för politiskt färgad för en radiodebatt. Man får gärna berätta för lyssnarna eller tittarna att experten i fråga har skrivit för oss – men då ska regeln gälla även högertidningarnas skribenter.

För det är trots allt inte neutralitet att systematiskt framställa högerröster som ”mitten” eller ”neutrala”, särskilt inte när man samtidigt betonar att vänsterröster är just vänster – eller ”radikala” – eller inte låter dem medverka alls. 

Det leder inte bara till en bristande mångfald i samhällsdebatten, utan också till normalisering av det högerextrema. Vi är redan en god bit på väg.