Låt män läsa böcker och gå i terapi, för guds skull

I mitt flöde dyker de upp, klippen om de ”performativa männen” (performative male är det engelska begreppet för företeelsen). Det började med en tävling i Seattle, som snabbt blev viral på Tiktok. Killarna i klippen iscensätter manlighet genom att klä sig i stora jeans, en avklippt tröja med feministiskt tryck och en välvald tygkasse.

I ena handen håller man en matchalatte eller en vinylskiva av ett obskyrt band som indikerar att man är öppensinnad och framför allt: inte som andra män. I den andra kanske en bok av bell hooks. Men är läsande unga män det sämsta som har hänt vår samtid?

”Performativ” ska här förstås som en synonym till att göra något för syns skull och det hela är egentligen ganska kul. Jag skrockar extra gott såhär veckan efter att festivalen Way out west gått av stapeln – ett evenemang som ändå får ses som SM i medvetna mjuka män. Men det är högintressant att det provocerar så mycket när unga män väljer att manifestera maskulinitet på nya sätt.

För tanken om den performativa mannen provocerar sannerligen, och grunden i det hela är att du som kvinna ska akta dig för honom. I tidningen Elle går man så långt som att kalla dem farliga: ”He’s dangerous because he weaponises vulnerability”.

Argumentationen rör att även om den performativa mannen gått i terapi och talar om känslor gör han det bara för att kunna manipulera tjejerna han dejtar. Han är mjuk för att lura dig in, men vill egentligen inte vara en bra kille, utan bara framstå som att han är det.

För trots att det är kul att raljera över har jag svårt att inte ömma för pojkarna som inte kan läsa en bok utan att anklagas för att vara manipulativa as.

Arketypen sätts även under lupp i Washington Post, och där i relation till en mer relevant fråga: vad har unga män att välja mellan? Jo, du kan bli den självplågande gymkillen, en incel eller så får du slaviskt följa den självbetitlade sexisten tillika traffickingdömda Andrew Tate eller konspirationskingen Joe Rogan. Oavsett är det svårt att vinna.

För trots att det är kul att raljera över har jag svårt att inte ömma för pojkarna som inte kan läsa en bok utan att anklagas för att vara manipulativa as.

Vi ska inte glömma att männen och pojkarna hamnar efter i allt som handlar om litteratur och läsning – redan i årskurs fyra märks skillnaderna mellan pojkar och flickor. Kvinnorna har gått om männen på bokmarknaden, både när det kommer till antalet utgivna titlar och sålda exemplar. Kvinnor läser och lyssnar helt enkelt på böcker i högre grad än män.

Vi har kort och gott en manlig läskris. Så om chansen att få ligga kan fungera som morot för att få killar att börja intressera sig för litteratur är det kanske inte det värsta som har hänt?

Det hela måste också förstås i relation till hur samtiden får panik av alla sätt att göra kön som överskrider normen. För kvinnorna uppfinns det hånfulla epitetet ”pick me girl” för tjejer som råkar tycka om maskulint kodad kultur eller gärna håller sig med killkompisar. På samma sätt ska den feminina mannen nu hånas för att vara performativ.

Kanske är det inte svårare än att vi i senkapitalsimen bara spelar våra roller. Som skådespelare eller dragartister, beroende på om du läst Guy Debord eller Judith Butler.

Det är hög tid att släppa nojan för exakt hur vi uppfattas och sluta se minsta lilla val som en avgörande identitetsmarkör. Först då kan vi komma ifrån utifrånblickarna på oss själva och sluta se hela livet som ett kurerat flöde.

Själv cyklar jag vidare på min rostiga damcykel, med en purjolök uppstickande ur tygkassen som också rymmer en återupplivad digitalkamera från 2007, och försöker att inte tänka på hur jag iscensätter en lagom alternativ – och ändå hundra procent arketypisk – femininitet.