Utbrottet av covid-19 har knappast bidragit till att putsa Kinabilden. Det har inte heller fängslandet av den svenske medborgaren Gui Minhai, och kanske allra minst den kinesiske ambassadören i Sverige, Gui Congyou. Citat som “Svensk media är som grälmuckande lättviktsboxare” och hot om ekonomiska sanktioner mot Ericsson ger snarast bilden av en diplomatins Hanif Bali, en amoralisk superprovokatör som endast öppnar munnen i syfte att göra människor vansinniga. Givet Utrikespolitiska Institutets rapport har han lyckats över all förväntan.
Det är dock talande att kinesiska staten inte verkar ogillas för sin råa form av kapitalism.
Utrikespolitiska Institutet väcker frågan om hur politikerna ska kunna svara mot väljarnas kompakta misstro mot Kina, och i det sammanhanget är det oroväckande hur spridningen av coronaviruset och övergreppen mot uigurer och kazaker främst verkar förklaras med att Kina är en diktatur. Om det alltmer spända läget mellan USA, EU och Kina kantrar i en ömsesidig nationalistisk hökdans, riskerar vi att svika de människor som hålls inspärrade i vad som snarast kan beskrivas som koncentrationsläger.
För den som bryr sig om mänskliga rättigheter är det är en oro att ta på allvar. Det nämns sällan hur smittan spreds både från Wuhan och till Sverige av den resande urbana övre medelklassen. Den kollektiva insikten under den andra vågen är att vi borde resa mindre och se över djurhållningen. Globalt.
På samma sätt behöver vi bredda förståelsen av den humanitära katastrof som pågår i Xinjiangprovinsen, där över en miljon uigurer och kazaker hålls inspärrade. Det vore en möjlighet att ta frågan på allvar. För att det ska vara möjligt behöver vi inte bara förstå att saker händer, utan även varför. Här är ”tidlösa etniska konflikter” och ”despotism” otillräckliga som förklaringar.
Xinjiang är rikt på gas och olja och står för cirka 20 procent av världens bomulls- och tomatproduktion. Under 90-talet expanderade området ekonomiskt samtidigt som en stor andel majoritetskineser flyttade in och gynnades ekonomiskt. Uigurerna trängdes undan, och kompenserades ytterst sparsamt eller inte alls, vilket ledde till oroligheter. Regeringen svarade med att försöka ”assimilera" uiguriska till majoritetskulturen. Man benämnde dem ”separatister”. Efter 11 september och kriget mot terrorismen blev den kinesiska diskursen mycket snarlik det amerikanska tonläget kring muslimer, och efter en explosion vid en tågstation 2014 förklarades ”folkets krig mot terrorn”.
Framväxten av lägren är även oskiljaktiga från den ekonomiska utvecklingen både i Kina och globalt. Det menar Andrew Lieu, historiker med inriktning på det moderna Kina. Som drivande faktorer pekar Liu ut bland annat regeringens och företagens strävan att kapitalisera på Xianjiangprovinsen, samt hur uigurer tvångstransporterats till fabriker i ett flertal städer för att tillverka produkter för bland annat Nike, Apple, Gap och Samsung. Det utgör en del av bakgrunden till Kinas sweatshops.
Ytterst vilar ansvaret på kinesiska företag och institutioner. Samtidigt har den exportledda industrialiseringen av Kina inneburit vinster för utländska företag, billiga produkter för utländska kunder och prisvärda krediter för utländska låntagare. Lägren växte fram i ett globalt flöde av varor och kapital, och på vägen har många institutioner antingen skyddat dem, eller sett mellan fingrarna med dem.
Förhoppningen hos Liu är att en global och internationalistisk förståelse av problemen kan erbjuda skydd mot att hökar på båda sidor kidnappar frågan utan att erbjuda någon lösning. Hans farhåga är den kalla kriget-liknande dödsdans USA hamnat i, där lägren används som politiska slagträn för att tvinga Kina till ekonomiska eftergifter, snarare än gynna uigurer och kazaker.
Det vore heller inte möjligt att på ett trovärdigt och kraftfullt sätt engagera befolkningar i muslimska Kina-allierade länder för uigurernas frihet, när väst samtidigt för en avhumaniserande retorik kring de egna muslimska befolkningarna. Bevakningen av arbetsvillkor, mänskliga fri- och rättigheter och allas lika värde kan därför aldrig upphöra vid de egna nationsgränserna, lika lite som de ensidigt kan avkrävas någon annan.
Att stå i tv och skylla all kriminalitet i Sverige på ”Hassan” duger inte.
