Ledare. Göran Greider.

2014-03-05 09:55

"Isolera Ryssland! Upprusta försvaret! Gå med i Nato!"

Vad fort det gick att framkalla de värsta övertonerna från kalla krigets dagar.

Att det sällan finns så mycket att lära sig av historien beror på att omständigheterna alltid är nya. Ingenting upprepar sig identiskt. Samtidigt är människans psyke sig ganska likt genom seklerna och i den meningen finns det trots allt något att lära sig av historien.

De senaste dagarna har i det avseendet varit fantastiskt lärorika när man i den allmänna debatten följt reaktionerna på Ukrainakrisen och det ryska övergreppet på folkrätten. Vad fort det gick att framkalla de värsta övertonerna från kalla krigets dagar! Isolera Ryssland! Upprusta det svenska försvaret och de europeiska ländernas försvar! Gå med i Nato! Kritisera, ja, häng ut dem som manar till lugn och försiktighet! I pressen och i de sociala medierna har de där oförsonliga tongångarna väckts till liv som alla har det gemensamt att de helst av allt och så snabbt som möjligt vill avsluta varje försök till dialog.

Sommaren 1914 avgjordes mycket av den moderna historien. Då skapades det som historiker ibland kallat det världshistoriska rum som trummade fram det tjugonde århundradets alla politiska och ideologiska konfliktscenarier. Åren dessförinnan hade man i den ganska snabbt växande arbetarrörelsen runtom i Europa dyrt och heligt lovat varandra att om ett krig var på väg att bryta ut, så skulle allesamman säga nej till krigskrediter. Dessa socialister visste att de som offras i varje krig inte är eliterna och kapitalägarna, utan vanligt folk och framför allt den breda arbetarklassen. Dåtidens ledande marxister hade identifierat grunddragen i den tidens kapitalism (kapitalismen skiftar alltid) och konstaterat att det arbetande folket inte hade några skäl att delta i de aggressiva kolonialmakternas jakt på Lebensraum, kolonier och marknader. Antimilitarismen var ett starkt drag i tidens breda radikalism.

Sedan spetsades situationen till. Det behövdes bara några veckor för att alla dessa ideal fullständigt skulle svikas. I Tyskland orkade socialisterna inte stå emot den exploderande chauvinismen och patriotismen. De få som gjorde det, såsom Rosa Luxemburg eller Karl Liebknecht, fick betala ett högt pris – med sina liv. Plötsligt gav den tyske kejsaren den arbetarklass, som nyss känt sig som andra klassens medborgare, en möjlighet att få känna sig som äkta, fosterländska tyskar och del av en stor gemenskap. Detsamma ägde rum i Storbritannien, där lorder och kolgruvearbetare plötsligt kunde vara eniga om vad som borde göras. Arbetarrörelsen splittrades. Sensommaren och hösten 1914 var Europas järnvägsstationer fulla av patriotiskt jublande folkmassor som önskade sina söner lycka till vid fronten.

Inom loppet av några få veckor hade tonläget överallt förändrats dramatiskt. Det häpnadsväckande är att det kunde gå så snabbt och att inga spärrar plötsligt tycktes finnas för krigshänryckningen.

Reaktionerna de senaste dagarna påminner om detta – om än naturligtvis bara när det gäller psykologin och dessutom i långt mindre skala. När Fredrik Reinfeldt råkar säga att det viktigaste nu är att ”kyla ner” får han löpa gatlopp bland de politiska kommentatorerna. Och naturligtvis: Rysslands militarisering av konflikten måste fördömas. Rysk trupp i främmande land strider mot folkrätten. Jag fördömer det lika starkt som jag fördömde exempelvis USA:s angrepp på och invasion av Irak 2003. Men här har vi nu alla dessa liberala röster som för tio år sedan högljutt hejade på det amerikanska brottet mot folkrätten men nu förfasar sig över Rysslands brott. Från Carl Bildt till PM Nilsson hörs inkonsekvensen ljuda högt och gällt.

Vi lever djupt inne i en hegemonisk berättelse och det är USA som berättar den. Det är därför upprördheten är nära noll när amerikanska drönare kränker folkrätt, krigslagar och mänskliga rättigheter men total när Ryssland överträder FN-stadgan. I Sverige har vi också en särskilt stark och egen ryssofobisk tradition, från Karl XII och framåt, som definitivt alstrar irrationella känslor. Att kliva ur dessa berättelser är nästan omöjligt, eftersom massmedierna också livnär sig på dem.

Idag finns knappt heller ett spår kvar av den långa tradition som stavas antimilitarism. Nato har det senaste årtiondet expanderat med allt fler medlemmar och ett land som Sverige är nästintill redan medlemmar – frågan är i praktiken inte om vi ska gå med i Nato utan när vi ska gå ur. Svenska vapenexportskandaler klingar snabbt av. När svenska Jas-plan lyfte mot Libyen för några år sedan kände många nationell stolthet.

Historien upprepar sig inte, men våra psyken – uppstigna ur evolutionens årmiljoner – upprepar sig. Vi kommer alltid att vilja tillhöra något större än oss själva, en berättelse, en nation, ett kollektiv. Men också förnuftet har en utvecklingshistoria. Vi kan se de mentala kortslutningarna sommaren 1914 och de som gör det är tillhörighetens eviga rebeller: Alltid talande i namn av en bättre, fredligare gemenskap än den som nationer eller imperier erbjuder.

DIGITAL PRENUMERATION

TVÅ VECKOR GRATIS!

Läs alla artiklar från Dagens ETC utan kostnad första två veckorna. Därefter är priset 199 kronor/månad. Ingen bindningstid. Du får dessutom Dagens ETC direkt till din mejl, alla dagar i veckan. Beställ för att läsa direkt.

Genom att klicka på ”Beställ” godkänner du prenumerationsvillkoren och samtycker till att ETC-företagen hanterar dina personuppgifter

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.