Ledare. Göran Greider.

2020-03-24 03:00
Puffetikett
Dagens ETC

Corona tvingar oss att bli mindre tvärsäkra

Det går helt enkelt inte att självsäkert ropa ut någon lösning på det här dilemmat.

Vill du fortsätta läsa?

Bli prenumerant på Dagens ETC!
Om du redan är det loggar du in här.

Betala per vecka

Från

39 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje vecka. Avsluta när du vill.

Betala per månad

Från

139 kr

Beställ här!

Din prenumeration på Dagens ETC förnyas varje månad. Avsluta när du vill.

Nu är knappast någon tid att ropa högt, om allt som bör göras och allt som inte bör göras. I alla fall om man inte sitter inne med vetenskaplig expertkunskap på något avgörande område, och det gör få av oss.

Det viktigaste de allra flesta av oss för stunden har tillgång till är faktiskt lugnet i våra röster. Den bästa åtgärd som en vanlig människa idag kan sätta in mot den pandemi som nu går över världen, det är att undvika att sprida panik och hysteri och uppföra oss som smittskyddsexperterna råder oss att göra.

Jodå, även jag drömmer förstås om att det efter denna kris ska äga rum ett stort progressivt uppvaknande, där lärdomarna av krisen används för att ställa om hela samhällen i hållbar och jämlik riktning och där vi äntligen ser ett slut för den ofta extrema marknadsliberala ideologi som hemsökt världens alla samhällen och gjort dem mer sårbara.

Så kan det mycket väl gå, en kris kan nollställa allt så att vi kan börja om, men låt oss vänta med att ta ut den osäkra segern.

Det är för närvarande ingen tid för några tvärsäkra förhoppningar eller rekommendationer åt något håll. Vem vet, kanske har vi några veckor framför oss, eller månader, där en stor utmaning för oss alla helt enkelt är att inte bli endimensionella. Jag tror ärligt att rapporteringen kring coronasmittan är för omfattande. Själv tvingas jag kämpa för att hålla mig undan från ett permanent nyhetslyssnande, när praktiskt taget varje radio- eller tv-program handlar om smittan.


Prenumerera på Dagens ETC:s nyhetsbrev

 

Vi måste ha styrkan att inte låta oss påverkas av den mediala dramaturgi som så lätt skuldbelägger och jagar upp känslorna.     

Hur undvika att uppslukas av pandemin även mentalt? Klarar jag att hålla fasorna ifrån mig, utan att för den skull ignorera dem? 

Redan nu konfronteras vi med ett svårt etiskt dilemma. Jag hörde nationalekonomen Kerstin Hessius ropa ut sin förtvivlan över den ekonomiska kollaps som hotar om krisåtgärderna stänger ner samhället under lång tid utan någon tidsbegränsning. Det var bra att hon i Aktuellt ropade ut sin förtvivlan. Och det var just äkta förtvivlan: Inga åtgärder, bara oro. Hon tillförde ett perspektiv på krisen och motverkade endimensionaliteten.

Men den frågan är den svåraste av alla att besvara. Riskerar åtgärderna mot smittan och den ekonomiska kris de orsakar att på sikt framkalla ett ännu större lidande hos befolkningarna? Det där ordet ”ekonomi” har den störande associationen till bolagsvinster, direktörer och allmänt tillväxttänkande. Men ”ekonomi” handlar om människors materiella villkor, om liv och död. Forskningen kring folkhälsa är minst sagt entydig: Långvarig hög arbetslöshet försämrar hälsan för massor av människor och driver upp dödstal som till slut mycket väl kan överstiga de som coronasmittan orsakar.  

Ingen vettig människa kan säga att hen har något enkelt svar på hur den målkonflikten ska lösas. Själv blir jag smått förlamad när jag tänker på den. En allmän nerstängning av samhällena under obestämd tid kommer att leda till att i synnerhet redan ekonomiskt utsatta människor drabbas mycket hårt, samtidigt som en sådan ekonomisk kris med all sannolikhet lär gå ut över vårdens resurser.

”En översikt av vetenskapliga studier som analyserat arbetslöshetens konsekvenser på totaldödlighet visade en relativ överrisk att dö på 63 procent om man är arbetslös jämfört med att inte vara arbetslös.”

Så skrev flera dagar före Hessius utbrott Måns Rosén, som forskat om folkhälsa och kroniska sjukdomar.

Väg detta, den som kan, mot att tusentals människor – särskilt äldre och de som lider av någon kronisk sjukdom – i detta nu skulle dömas till döden om inte olika drastiska karantänsåtgärder som går ut över ”ekonomin” sätts in.

Det går helt enkelt inte att självsäkert ropa ut någon lösning på det dilemmat. Man får leva med det ännu en tid. Och politiken måste tillsvidare hanka sig fram på två rangliga ben: Åtgärder mot smittan och samtidigt ekonomiska stimulans- och räddningsprogram. Än så länge ser det i alla fall ut som om svenska myndigheter och regeringen valt en hygglig medelväg mellan extremerna.

I bästa fall är det kanske just den svåra målkonflikten och det föga tvärsäkra grubblet över hur den ska hanteras som grundlägger en bättre samhällsordning efter att krisen har ridits ut: Förmågan att hålla fler perspektiv levande i våra medvetanden. Kampen mot det endimensionella, i oss själva och i våra samhällen.

Över hela västvärlden har de breda välfärdsperspektiven försvagats under senare årtionden. Marknadsliberalt just-in-time-tänkande har påverkat sjukvårdens förmåga till beredskap och gjort den anorektisk. Under många år har samtidigt epidemiologer varnat för att en växande världsbefolkning i kombination med det köttätande som kräver stora stammar av boskap, där virus kan frodas, våldsamt ökat risken för pandemier. Den ökande exploateringen av naturresurser tycks också öka risken för att virus, ofarliga i sin naturliga miljö, flyttar från hotade djurarter till människor och blir pandemiska. Där är de riktigt breda materiella perspektiven som är större än all ”ekonomi”.  

Nu har vi tid att fundera på dem.  

Göran Greider
Göran Greider 

Är chefredaktör för socialdemokratiska Dalademokraten. Skriver ledare i Dagens ETC varje onsdag.