Du kan till exempel fråga varför polisen inte skjuter skarpt rakt in i folkmassor som Ebba Busch, säga något grovt sexuellt eller stötande som Hanif Bali eller stå utanför en moské och härja om att en utsatt minoritet måste fördrivas, som Rasmus Paludan.
Redan 2013 förklarade Englands premiärminister Boris Johnson att detta inte är klavertramp, utan den döda kattens strategi. När man vill byta samtalsämne så gör man bara något grovt och oväntat: ”Kasta in en död katt på bordet!” Och plötsligt pratar alla om katten. Folk blir upprörda, någon skriker, en vill kasta ut kattkastaren, stolar välts. Det blir kaos. Men lika snabbt har folk glömt både katten och vad det var vi pratade om innan.
En nära besläktad strategi är panikretoriken. Enligt den står Sverige på avgrundens rand och enda sättet att rädda oss är att ge mer makt åt auktoritära krafter och frånta ”de andra” sina rättigheter. Dessa andra börjar alltmer få en etikett. Den etiketten heter ”islamist”.
Ordet får många att se religiöst drivna arabisktalande diktatorer, hustrumisshandlare och självmordsbombare framför sig. Men i de myndighetsdokument jag just nu studerar i min forskning är det snarare fredliga, demokratiska, troende muslimer som vill vara aktiva i politik och samhällsdebatt man varnar för. Samtidigt som den breda debatten blandar ihop våld, marginalisering, förort, icke-vita, religiös fanatism och muslimer i en enda röra. När påskens hets mot folkgrupp och upplopp kommenterades var det till exempel många som talade om muslimer, eller just ”islamister”, som kastade sten. Som om det var organiserade troende som hade planerat våldet, när det snarare var så att just organiserade troende försökte stoppa våldet.
På samma sätt som sionist är ett kodord för judar i högerextrema kretsar har islamist blivit ett kodord för muslim, av allt fler i den etablerade debatten. I allt från tunga myndighetsdokument, kommunala utredningar och hos centrala forskare definieras islamist inte alls utifrån våld och förtryck, utan utifrån tro och samhällsengagemang. Att kritisera den här typen av begreppshantering kan kanske verka som hårklyveri, men på samma sätt som det fått allvarliga konsekvenser när judar pekats ut som samhällets ärkefiende, med en dold ”sionistisk” agenda, har motsvarande utpekande av att muslimer har en dold ”islamistisk” agenda börjat få konsekvenser. För att detta inte ska eskalera måste samhället nu på allvar börja försvara dem som drabbas av hatet i begreppens spår.
Det var härligt att se när statsminister Magdalena Andersson på sitt Instagramkonto uppmärksammade islams största högtid Eid al fitr på första maj, och med det inkluderade muslimer i socialdemokraternas tänkta ”vi”, till rasisternas förfäran. Men att minoriteter ska kunna vara medborgare på samma villkor måste också vara en politisk fråga.
Trots att ramadan varit fyllt av hets och hat mot svenska muslimer var analysen kring detta i Anderssons första maj-tal i Stockholm påfallande vag. Hon nämnde visserligen att det är avskyvärt att bränna koranen, men lade snabbt till att det är avskyvärt att bränna böcker oavsett vilken bok det är. Brännandet som en del i en alltmer omfattande folkmordsretorik och den särskilda utsatthet som drabbar muslimer, icke-vita, folk i förorterna, saknades. Istället gick hon över till att tala om ”krafter som vill vårt land illa”, och förklarade att dessa är ”högerextremister, islamister eller gängkriminella” som ”alla vi som älskar Sverige” behöver göra motstånd mot.
Det låter vid en snabb anblick inkluderande och självklart. Vi alla, tillsammans, mot våld och terror! Tills man inser den praktiska konsekvensen av att islamist faktiskt kommit att definieras som samhällsengagerad troende muslim. Våldsamma nazister och tungt kriminella droghandlare nämns alltså i samma andetag som folkrörelsedemokrater, i Anderssons uppradning av samhällets gemensamma fiender. SD, M och KD har lyckats kombinera den döda kattens strategi med panikretorik. De kastar in den ena sjuka grejen efter den andra och när uppmärksamheten är riktad åt ett annat håll reagerar få över det här allt mer sluttande planet.
Men svenska muslimer är inte fienden. Därför var det befriande när MP:s språkrör Märta Stenevi som första tung rikspolitiker erkände hur hetsen mot muslimer är en form av våld och tydligt talade till de drabbade som en del av oss. Det borde alla vettiga politiker göra.
