Lars Trägårdhs klämkäcka kulturnationalism börjar blekna i jämförelse med Donald Trumps. Eller blekna är nog fel ord, eftersom Trumps kultursyn blivit allt mer fixerad vid just vithet.
Den amerikanske presidenten sällar sig nu till ledare som Xi Jinping, Putin och Orbán som alla menar att kulturlivet ska vara ett verktyg för att uttrycka nationens storhet.
Sverige har visserligen en kulturminister som engagerar sig mer i kulturkanon, beredskapsfrågor och kulturarvet än hur vi egentligen ska skapa ny kultur, men än så länge ligger vi på efterkälken.
Trump har utsett sig själv till ordförande för en av landets största kulturinstitutioner, avskaffat allt mångfaldsarbete och rensat ut svart och queer historia från skolor och administration. Och nu vill han införa tullar på alla icke-amerikanska filmer. Att det görs för lite film i USA är nämligen ett ”nationellt säkerhetshot” skrev han häromdagen på sin digitala megafon Truth social.
Han har rätt i att Hollywood håller på att dö. Inkomsterna har halverats av de digitala skräpföretag som ställt sig mellan kulturskaparna och deras publik. I ren desperation har Hollywood ägnat de senaste 20 åren åt att försöka återvinna halvsekelgamla kulturella råvaror – superhjältar.
Men Trumps sätt att angripa problemet påminner om hur konservativa politiker tar sig an lågt barnafödande – istället för att skapa drägliga levnadsvillkor förbjuder man homosexualitet och aborter.
Vill ingen ha våra filmer? Då tar vi bort alla andras filmer. Som om kulturen vore ett VM. Eller en marknad där konsumenten väljer mellan Pepsi och Fanta.
Presidentens krämarhjärna kommer förmodligen aldrig att kunna tänka annorlunda.
Tullarna är en perfekt illustration till hur lite Trump förstått av det USA han försöker göra ”great” igen.
Hollywood skapades av migranter från östeuropa, på flykt undan fattigdom och antisemitiska pogromer. Flyktingar som inte släpptes in i det anglosaxiska, vita amerikanska kulturlivet och därför fick uppfinna sitt eget. De investerade i den billiga tivoliunderhållning som filmvisning var från början och byggde ett globalt kulturellt imperium.
Sagan är knappast okänd.
Kultur är något människor gör när de har tråkigt. Och är det något vi kommer att ha i Trumps nya operett-diktatur så är det just tråkigt
Hollywood var helt enkelt en produkt av migrationen, vilket varit receptet på all framgångsrik popkultur under 1900-talet. Och drömmen om att lyckas i Los Angeles har väl egentligen aldrig övergett världens fattiga men snygga människor.
Visst bidrog nationalistisk kulturpolitik till Hollywoods guldålder. Fast inte på det sätt Trump tror.
Precis som dagens högerextremister insåg Joseph Goebbels att ny medieteknik är fantastiska propagandainstrument. Filmen blev hans favorit. När den tyska filmindustrin krisade på 30-talet, den närmast halverades, klev han in för att ”rädda” den. 1936 började utländska filmer stoppas och året efter var branschen mer eller mindre förstatligad.
Filmen skulle vara nazivänlig, men ändå underhållande menade Goebbels och utsåg den brutale antisemiten Fritz Hippler till filmansvarig på Riksministeriet för propaganda.
Vad de tillverkade för sorts filmer?
Det blev mycket operetter.
Ironiskt nog blev deras största bidrag till filmhistorien att en hel generation filmgenier flydde nazismen och istället skapade sina mästerverk i just Hollywood: Joe May, Ernst Lubitisch, Fritz Lang och Billy Wilder skulle utveckla superamerikanska genrer som film noir och westerns. En epok som för övrigt skildras briljant i Daniel Kehlmanns nya roman ”Ljusspel” om regissören G W Pabst som i slutändan tvingades tillbaka till Nazityskland.
Det hela visar väl hur svårt det i slutändan är att förvandla kulturlivet till ett nationellt propagandaverktyg.
Kultur är något människor gör när de har tråkigt. Och är det något vi kommer att ha i Trumps nya operett-diktatur så är det just tråkigt.
