Jag är med i en liten facebookgrupp bestående av vänner som jag har känt i typ 25 år. Nyligen frågade en av medlemmarna där om någon av oss andra hade en bil med dragkrok som hon kunde få låna för en flytt. Jag skrev att jag inte visste om vår bil hade dragkrok och att vi tyvärr hade bytt bil sedan hennes son var liten, annars hade vi kunnat fråga honom. Han gick nämligen alltid runt, vart han än kom, och kollade varenda bil för att med myndig stämma konstatera ”har” respektive ”har inte”.
Sonen i fråga är nu 26 år, men jag visste detta om honom som litet barn. Och det kändes så fint att jag visste det! Alla dessa trådar som har vävts mellan min vän och mig under åren. Jag har trådar som sträcker sig till hennes barn och föräldrar och syskon och hon har trådar till mina barn och föräldrar och syskon. Vi är som ihopgeggade.
Det beror på att vi har bott i samma stad i många år, och det betyder i sin tur att jag är vad som för några år sedan kallades att vara en ”någonstansare”, en person som har bott och känner sig hemma på en speciell plats i världen och inte var som helst.
Och då kändes det inte lika fint.
För någonstansares politiska åsikter beskrevs som invandringskritiska, nostalgiska, tillbakablickande, som att man var emot förändringar och modernitet. Varsomhelstare beskrevs istället som personer med liberala värderingar, som bejakar individuell frihet, modernitet, förändring, globalisering, internationalism.
Det var ju ganska klart vilka som var öppna och härliga människor och vilka som var slutna och inskränkta. Och man vill ju hellre vara öppen än inskränkt.
Det var den brittiske journalisten och författaren David Goodhart som i sin bok ”The Road to Somewhere” från 2017 myntade begreppen, somewheres och anywheres. Enligt honom var varsomhelstare mer utbildade och i majoritet bland beslutsfattare, medan de lägre utbildade någonstansarna var i majoritet bland resten av befolkningen. Det var uppenbart att Goodhart inte tänkte på flyktingar som varsomhelstare, fast många av dem inte har kunnat stanna på en plats.
Den där uppdelningen gjorde det hur som helst svårt att plädera för det goda i att vara en någonstansare. Men svårt betyder ju inte omöjligt! Jag tycker om att ha ett långvarigt förhållande med min plats, att känna mig hemma just här. Jag tycker om att jag vet vart jag ska gå för att hitta de syrener som blommar först om vårarna. Jag tycker om att röra mig i stan och ha lager efter lager av liv knutet till olika hus, parker, gator och människor. Och jag tycker om att ha kännedom om att det en gång fanns en liten unge som gick runt och sa ”har”, ”har inte” om bilar och dragkrokar.
För övrigt... tyckte jag att Vänsterpartiets paroll inför 1 maj i år – ”Alla ska ha råd” – var barnslig i ton och felaktig i innehåll: Det finns många människor som har råd med alldeles för mycket i Sverige och det finns många som har råd med för lite.
