Ska vi göra som sossarna och ge upp, go with the flow och försöka vara de blåbruna till lags?

Hela språket runt konflikten mellan Israel och Palestina präglas av en sammanblandning.

Jag älskar dig ännu, om än olyckligt. För mig är du fortfarande hoppet.

Alla steg mot folkmord måste leda till kraftfulla motåtgärder.

Bara i fascistens ögon kan spädbarn anses vara legitima måltavlor.

Det är snart 20 år sedan och jag tänker fortfarande ofta på det. På hur fel jag hade.

In i det sista har jag trots allt hoppats på L – fram tills förra veckan.

Allt fler uppmärksammar nu den svenska islamofobin internationellt.

”Känslan av att ingen riktigt gör något, att röster tystas, att färre kan eller orkar säga rakt ut att kejsaren är naken, att fler blivit likgiltiga”

”Och i varje hörn ska det allra heligaste eldas, av princip. Principen att muslimer inte längre ska ha rätt att existera. I det ljuset blir protesterna mot Sverige begripliga.”

Socialdemokratin har blivit en plats där människor med visioner anpassar sig, tystas eller stöps om.

Det här är det verkliga hotet mot vår säkerhet.

Jag, vi, måste helt enkelt bli bättre på att inte haka på i de enkla dreven som serveras.

Plocka ner hjältarna från piedestalerna, och lämna inte Dalai Lama ensam med några barn!

Att hacka på muslimer har blivit en folksport.

Det våras för de auktoritära och chauvinisterna – men det finns ett vapen som trumfar alla andra.

Lögnerna om muslimer och oss som försvarar dem nu börjar leta sig in i akademin. 

Det är inte 30-talets återkomst vi ska frukta, det är mycket värre. 

Medan muslimska folkrörelse­skolor läggs ner, grundat på skumma konspirationsteorier, blir tjänstemän direkt från vidriga diktaturer alltmer accepterade i maktens korridorer.

Ska vi, när vi har privilegiet att välja alls, ta den svåra eller enkla vägen?