Myra Åhbeck Öhrman: Spelvärldens tramsfascism är inget att fnysa åt

Datorspel har alltid varit en viktig del av mitt liv, men mitt intresse idag handlar framför allt om att vi nu börjar nå en punkt där de tas på allvar av samtiden. Jag är övertygad om att de är en kulturform och subkultur som framför allt når människor som är svåra att engagera politiskt, och att det därför finns ett strategiskt och samhälleligt värde i att förstå vilka budskap både spelen och de som spelar dem förmedlar.  

Vissa har argumenterat för att Gamergate, ett nätbaserat uppror mot att speljournalistik inte representerade gamers (läs: straighta vita män) som grupp, mobiliserade den kraft som satte Trump i Vita Huset. Idag, när han sitter där för andra gången och dess konton postar rasistiska memes som rider på vågen av AI-bilder genererade i Studio Ghibli-stil, har vi nått fullbordat faktum.  

Den överlägset största anledningen till att jag fortfarande håller ett öga på miljön är att det är det mest underhållande fascistiska bottenskrapet internet har att erbjuda. Ni vet det jättekända klippet där Siewert Öholm är orolig för hårdrock? Om inte, föreställ er retoriken hos en korpulent frikyrkopastor som är orolig för ungdomens förfall, och blanda med en konspiratorisk tonårskille som gillar tuttar och dokumentärer om andra världskriget.

Ett av de största namnen i rörelsen är en 50-årig man vars dagjobb är att klaga från sitt X-konto på att kvinnor i spel inte är sexiga nog. Han avslöjades nyligen med att ha drivit en serie porrsajter med lesbisk wrestling – medan han rollspelade som en ung animetjej och skattefuskade.  

Samtidigt är många datorspelande män arga för att det går att låta sin medeltida knekt i rollspelet ”Kingdom Come: Deliverance II” vara bisexuell. Det är helt upp till dig om spelets bromance ska gå hela vägen till svärdfäktning i sängkammaren eller ej, och det är tydligen ett exempel på att män inte längre får vara kompisar.

Man kan – och bör – skratta åt det hela, men vi får inte glömma att det bakom den här memifierade ilskan finns en verklig ideologisk energi. Om vänstern vill nå de digitala rum där framtidens politik formas behöver vi sluta fnysa åt spelvärlden och börja förstå den som just vad den är: en arena för idéer, identitet och maktkamp – inte en verklighetsflykt, utan en verklighetsformare.