Ni vet när man ska fixa parkeringsplats och måste utföra ett detektivarbete i paritet med att knäcka Palmeutredningen för att fatta hur och vem man ska betala? Lyckas man inte får man vackert slanta upp. Bättre lycka nästa gång! En p-bot motsvarar sisådär en halv arbetsdag. Andra halvan gick åt till att försöka tyda virrvarret av skyltar och appar. Vad är detta för sadistisk gameshow?
Det här att individen ska lösa allt själv har milt uttryckt gått över styr. Det är som att någon kastar allt sjukare förutsättningar på oss for the plot. Bakom varje dörr finns nya twister, nya krav, nya deadlines, vars existens du inte fick reda på förrän de löpt ut.
Det nya samhällskontraktet är att du är fri att göra allt själv. Nu med en ny twist: även i krig.
Och medan vi irrar runt i Stockholmslabyrinten av privata parkeringsbolag och vårdföretag kan jag inte skaka av mig känslan att beslutsfattarna samtidigt bunkrat upp med popcorn i soffan.“Hur ska de tackla detta?!”.
Smask smask.
Vissa skulle kanske säga något i stil med att de som styr har stor tilltro till människors egen förmåga. Men i så fall vill jag vara tydlig: tilltron till mig är alldeles för stor.
Jag vet inte vilken vård jag ska ha. Jag är inte läkare, psykolog, psykiater eller ens sjuksköterska faktiskt. Och när en pensionsförvaltare ringer och undrar om jag vill låta dem ta hand om mina pengar undrar jag om jag verkligen är den bäst lämpade att avgöra det.
Jag har varken kompetens eller ork att välja. Jag har annat att tänka på. Jag vill att det ska funka. Vem är det som kör egentligen?
Det nya samhällskontraktet är att du är fri att göra allt själv. Nu med en ny twist: även i krig.
Det har skrivits mycket om att de 64 000 skyddsrum som finns i Sverige – många byggda på 50-talet – inte är superuppdaterade. Ett problem förstås, sedan det började verka som att de kanske kan behöva komma till användning.
Ansvaret för att de ska vara funktionsdugliga ligger på fastighetsägarna. De vill dock ha hjälp av staten, i form av såväl vägledning som pengar. Annars blir det de boende som får betala med höjda hyror, och eftersom boende i hyresrätt har lägre inkomst än de som äger sina hem är det orimligt att “just de ska bära kostnaderna för en samhällsfunktion som alla förväntas kunna använda”, argumenterar Sveriges Allmännytta.
Gnäll, tycker försvarsminister Carl-Oskar Bohlin. “I grunden behöver det finnas en förståelse för att staten inte kan lösa alla problem”.Alltså. Jag är ingen expert, som vi slagit fast, men ett scenario där främmande makt tar över landet borde väl åtminstone kvala in som den typ av problem som staten borde försöka lösa va? Om staten inte ens tänker skydda oss i krig – vad ska vi då med den till?
MSB uppskattar att det behövs fyra miljarder för att kontrollera och rusta upp alla skyddsrum. Regeringen har “satsat” 200 miljoner. Ska du överleva en attack? Bygg din egen bunker!
Det är som att man riktigt känner popcorndoften.
“Vilken nagelbitare! Hur ska de lösa det här?”.
Det är smickrande förstås, hur kapabla staten tycker att vi är. Och det är klart. Medan vi andra övar överlevnad varje dag, får de på toppen som tittar på inte mycket till träning. Det är modigt av dem. Riktigt modigt faktiskt.
Medan de njuter av sina popcorn har jag bara en sak att säga:
Staten är död. Vi ses i ruinerna.
