Hur kom det sig att alla kritikeromhuldade amerikanska författare under några år i det här seklets början hette Jonathan? Alla!
Och hur jag idag därför har oerhörda bekymmer med att hålla isär dem, hur mycket jag än imponerades av deras individuella verk en gång i tiden.
Idag är de blott en generation omsprungna jonathanar.
Ja, jag sitter på vardagsrumsgolvet i vårt nya hem och sorterar böcker i högar. Den redan högsta är för de som ska sparas. De andra för att säljas till antikvariat, ges bort respektive bara lämnas till återvinning. Och så de där knepiga som man egentligen inte vill ha kvar men där någon har skrivit en vänlig dedikation; ibland författaren själv, i andra fall en personlig födelsedagshälsning. Eller de som var en present från en kärlek för mycket länge sedan.
Oproportionerligt många böcker i de här högarna är utgivna på 00-talet och skriva av en Jonathan.
Och plötsligt påminns man om hela författarskap man lojalt har följt som bara inte längre känns nödvändiga att behålla en enda titel ur. Några av dem betydde allt för trettio, tjugo eller bara tio år sedan. Men just dessa blev uppenbarligen inte framtiden.
Vad intressant och, i vissa fall, sorgligt det känns.
Årsringarna i ens bibliotek går ju, till skillnad från det mesta andra i livet, att retuschera efter en fåfäng mall. Inte läste väl jag så många böcker av Nick Hornby eller betade glupskt av riktigt så där många volymer av Bridget Jones dagböcker? Idag är det som om de aldrig har funnits.
Ens bokhylla är ju mer än ett referensbibliotek, det är också ett slags skyltfönster. Inte nödvändigtvis för vem man faktiskt är – snarare för vad eller vem man vill bli och, kanske framför allt, framstå som. Insikten att just det här faktiskt är en historierevidering som är fullt möjlig att genomföra kan göra en maktgalen. Jag kan fortsätta korrigera detta så länge jag lever! En dag kommer mitt bibliotek att vara fulländat och betraktas som ett minimalistiskt mästerverk!
Det gör det inte mindre svårt att skiljas från så många av böckerna framför mig. Pocketar som jag bar i innerfickan i gymnasiet för fyrtio år sedan, lika mycket som en identitetsmarkör eller modeaccessoar som för att jag faktiskt läste boken i fråga.
Några av dem har mirakulöst överlevt varje flytt sedan 1980-talets Jakobsberg, har i åratal förvarats i ett Shurgard-förråd i Västra London och sedan i ett identiskt i Solna, för att först nu, den här vårförmiddagen i Bandhagen, skåda solljus för första gången på mer än två decennier.
Har jag sparat dem av blott nostalgiska skäl? I väldigt många fall, ja.
Jag är givetvis fullt medveten om att bokhyllan i sig inte längre är en vedertagen del av de flesta moderna hem. Men någonting säger mig att den genomsnittliga ETC-läsaren tillhör undantagen från den utvecklingen.
För varje bokutrensning jag vid det här laget har genomlevt har jag märkt hur ett ideal sakta har börjat utkristallisera sig. Det hände med musik och film redan i 00-talets slut och nu med litteraturen; drömmen är en bokhylla med blott böcker jag vill – men inte har hunnit – läsa och musik jag inte – eller i alla fall knappt – har hört.
Vilket också utgör själva motsatsen till konst som identitetsmarkör. Allt som i slutändan borde återstå andas bara kunskapstörst och nyfikenhet.
Det känns som den hälsosammast möjliga slutdestinationen.
För övrigt… apropå böcker, den brittiske modejournalisten Charlie Porters debutroman ”Nova Scotia House” är en vacker berättelse om kärlek i aids-erans London som jag varmt vill rekommendera.
