Men eftersom något i mig tvingar mig att ställa mig upp i skitstormar så måste jag förklara en grej.
Putin är farlig. När mäktiga envåldshärskare blir våldsamma så kan det vara så att den enda chansen till överlevnad är våldsamt motstånd. Men varför hamnar vi hela tiden här, i våld och våldsretorik? Var kommer Putins makt ifrån?
När Ryssland fick arrangera Olympiska spelen protesterade vi. Men idrotten stod ju ovanför politiken. Det stora kapitalets röster genljöd i bombastiska uttalanden om att kraven på demokrati och mänskliga rättigheter fick lov att skötas någon annanstans än i sporten, som ju bygger vänskap över hela världen. Man brydde sig aldrig om att åtgärda korruptionen eller kränkningarna av mänskliga rättigheter i spåren av arrangemangen.
När Putin bombade Tjetjenien och Syrien till grus sa vi att det behövs sanktioner. Men ryska investeringar var tydligen så viktiga för vår egen ekonomi (och offren var bara islamister). Så sanktioner blev aldrig aktuellt.
När man ville bygga Nordstream sa vi nej. Det är livsfarligt att göra sig beroende av rysk gas, och låta dem ha infrastruktur så extremt nära Sverige. Men demokratin skulle ju främjas av affärerna. När vi krävde villkor för byggandet, villkor om nedrustning och demokratiutveckling, så viftades vi bort. Men nu ser vi väldigt tydligt hur Nordstream mycket riktigt också blivit ett påtryckningsmedel.
Vi. Folkrörelser, fredsrörelsen, hbtq-rörelsen, feministerna, de etniska minoriteternas organisationer, muslimer och kulturarbetare som sett hur våra kamrater behandlats av Putin. Vi som länge sett att det finns en galen diktator i Kreml, vi, ”de naiva pacifisterna” som har haft det långa perspektivet och har haft mängder av förslag längs vägen för att hejda den utveckling vi ser nu. Och nu när ett akut kärnvapenhot mot världen inte längre går att förebygga, så höjs röst efter röst för att ta till våldsamma åtgärder.
När våldsamma auktoritära ledare får stöd; affärer, pengar, röster och positiva inslag i medierna, så stärks deras makt. Och när deras makt stärks så ökar hotet. När Putin, Mellanösterns militärdiktatorer eller Persiska vikens prinsar får bygga sin makt i fred, i svala rum med röda mattor och stora handelsavtal, så är det inte så konstigt att de har makt sedan när det blir krig. Vi hade varit på en helt annan plats om mod och fredliga principer segrat över kortsiktiga ekonomiska intressen, om ickevåld segrat över tilltron till våldet.
Att förhandla med en galen diktator i krigstid är förstås nästan omöjligt. Men varför är vägen till makt för den typen av regimer så rak? Varför är deras skadepotential så hög? Det är fredsrörelsens viktigaste poäng. Om vi bygger, planerar och verkar för fred och demokrati så blir sannolikheten för krig lägre.
Att våld är det enda som fungerar, eller att Putin bara skulle förstå ”kallt hårt stål”, som en diakonkollega uttryckte det, är helt enkelt inte sant. Det skulle gå att införa skarpare sanktioner. Istället för att skicka cash till alla med stora elräkningar skulle vi kunna finansiera investeringar som minskar det europeiska beroendet av rysk gas eller olja från ryska allierade i Persiska viken. Stötta oppositionella. Ge utrymme och stöd åt alla dem som protesterat och protesterar mot dessa diktatorer.
Vem är det som är naiv, om inte den som i åratal trott att man kan göda en diktator utan konsekvenser, och att mer marknadsekonomi skulle bidra till demokratin i Ryssland?
De historiska bevisen talar emot tesen att bara en stark militär kapacitet kan förhindra krig, men för tesen att demokrati, mänskliga rättigheter, diplomati och nedrustning kan förhindra krig.
Det finns ickevåldslösningar, och de fungerar.
