I början av 1900-talet etablerades över hundra handelsträdgårdar i Hässelby, som på 1920-talet försörjde halva Stockholm med grönsaker. Ett skäl var att hanteringen av latrin och sopor hade flyttats till förorten. Det var inga konstigheter. Under lång tid togs människogödseln, latrinen, tillvara av lantbrukarna. Även städernas latrintunnor återfördes till lantbruket.

Men från slutet av 1800-talet började läkare, på grund av rädsla för bakterier, att argumentera mot kretsloppet och för WC och ett vattenburet avloppssystem. Samtidigt ökade volymen gödsel, dels genom en ökad mängd djur, dels genom att konstgödsel började säljas. Det dröjde inte länge förrän latrinen blev ointressant. 

Den storskaliga återvinning som hade byggts upp vid vissa orter i Sverige runt sekelskiftet 1900 övergavs och det cirkulära systemet ersattes med det linjära. Orenade avlopp släpptes ut, sopor las på hög eller eldades upp. 

Men så kom larmen om övergödning, igenväxning och döda havsbottnar, vilket fick Sverige och andra länder kring Östersjön att satsa på rening. Tillförseln av fosfor och kväve till vattendragen minskade. Men problemen är inte lösta, tvärtom. I regeringens uppföljning av miljömålet ”Ingen övergödning” skriver man: ”Det finns också ett stort behov av att minska tillförseln av kväve och fosfor till sjöar, vattendrag och kustvatten i enlighet med målen inom vattenförvaltningen.” Det gäller särskilt Östersjön.

I Helsingborg åkte avloppen direkt ut i havet fram till 1976 då Öresundsverket byggdes. För fyra år sedan blev man först i världen med att börja källsortera avloppsvatten i större skala. ”Tre rör ut” är namnet på avloppslösningen i den nybyggda stadsdelen Oceanhamnen. Istället för ett rör för allt avlopp har det dragits ett rör för matavfall, ett rör för gråvatten (disk-, dusch- och tvättvatten) och ett rör för svartvatten (toalettvattnet). Det låter kanske enkelt och självklart, men Oceanhamnen är hittills det enda bostadsområde i Sverige som sorterar avloppet i tre fraktioner. Liknande system finns däremot i Belgien, Nederländerna och Tyskland.

Det har visat sig svårt att gå från ett linjärt system tillbaka till ett cirkulärt. Det är cirka 100 år sedan som Sverige började överge kretsloppet, som idé och praktik. Under åtminstone 60 av dessa år har det funnits en medvetenhet om att det brutna kretsloppet inte kommer att fungera i längden – näringen som finns i avloppen måste tillbaka till åkrarna. Vi har också länge vetat att det inte bara är att släppa ut avloppsslammet eftersom det även innehåller tungmetaller, läkemedelsrester och andra oönskade ämnen. Slammet behöver renas och om det källsorteras innan det når reningsverket blir det lättare att både rena slammet och att ta vara på en större del av näringen. 

Varje gång ett bostadsområde byggs kommer en ny möjlighet att göra rätt. Och det har byggts många bostäder i Sverige under den här tiden. Ändå har väldigt lite hänt.

Fast i Helsingborg har man vågat göra just detta. 

– Om det är viktigt med grön cirkularitet måste vi utveckla hur vi hanterar vårt avloppsvatten, vårt mest lokala kretslopp, säger Amanda Haux, verksamhetsutvecklare på Recolab, som ägs av Nordvästra Skånes vatten och avlopp.

Reco är förkortning för recovery, återvinning. Den futuristiska byggnaden med sin böljande form och stora fönsterpartier i Helsingborgs hamn invigdes 2021 och fungerar som reningsverk, testbädd för forskare och kunskapsförmedling. Studiebesöken från företag och kommuner är många. 

Amanda Haux visar runt på reningsverket som är överraskande doftfritt, vilket beror på att man ansträngt sig för att bygga bort dofterna. Det är bara i någon del av verket som det finns en svag lukt. Det är en stark kontrast till konventionella reningsverk som verkligen kan stinka. 

De tre fraktionerna kommer in i tre olika rör och färdas sedan i reningsverkets olika rör och tankar, tänk matsmältningsprocess, och renas i olika processer.

– För närvarande är vår process dyrare och drar mer energi och kemikalier än ett konventionellt reningsverk, men vi är en utvecklingsanläggning, vilket innebär att vi kommer att kunna utveckla detta. Finsk forskning visar att det är möjligt, säger Amanda Haux.

Hon berättar att kommunen 2013 beslöt att bygga bostäder i en del av hamnen. För att inte ytterligare fresta på det redan hårt belastade Öresundsverket som ligger bara en kvarts promenad bort, valde man att satsa på att källsortera avloppen.

– VA är en konservativ bransch som nu står inför stora problem. Det krävdes ett stort mod från staden att ta det här beslutet, säger Amanda Haux.

Bakom beslutet fanns också ett förändrat sätt att se på det som vi spolar ut ur toan, slasken och duschen, berättar hon.

– Vi ser avlopp som en resurs.

Avlopp har nämligen en dålig klang. Många tänker på stank och snusk, något man bara vill bli av med så snabbt som möjligt. Att sprida avloppsslam på åkrarna är sedan länge en infekterad fråga. Anledningen är att slammet innehåller tungmetaller, läkemedelsrester och andra kemikalier som man inte vill ha in i kretsloppet. Under tio års tid, fram till 2019, kördes slam från reningsverket Henriksdal i Stockholm för att dumpas i Bolidens gruvhål i Aitik. En resa på 120 mil.

För 17 år sedan tog branschen initiativ till att börja rena slammet till, så kallat Revaq-certifierat slam, som bland annat innehåller 40 procent mindre kadmium och hälften så mycket bly och kvicksilver som konventionellt slam. Under 2023 var nästan hälften av allt slam certifierat och spreds på åkrarna. Men fortfarande säger företag som Arla och Lantmännen nej till att de lantbrukare som levererar mjölk och spannmål använder sig av någon form av slam på åkrarna. Naturskyddsföreningen och en del andra miljöorganisationer är också negativa. De anser alla att halterna fortfarande är för höga. Den senaste tidens medvetenhet om evighetskemikalierna PFAS har spätt på kritiken. Nyligen krävde flera lokala miljöpartister på DN Debatt att Sverige skulle få en vattenminister mot bakgrund av att vi ”badar i bajs och gifter”.

I avloppen finns eftertraktade och nödvändiga näringsämnen för jordbruket – fosfor och kväve. Utan dessa kan man inte odla. Mycket av den näringen går förlorad i reningsverken. Allra svårast är det med kvävet, som är lättflyktigt, bara fem procent av avloppens kväve finns kvar i slammet när det sprids på åkern. Resten försvinner ut i luften.

Om man källsorterar avloppet kan man dock komma betydligt längre. Då ökar återvinningen av kväve sju gånger och återvinningen av fosfor tre gånger. Det blir också lättare att rena läkemedelsrester som finns i toalettvattnet eftersom det är en betydligt mindre volym än om allt blandas i samma avloppsledning. I Oceanhamnen använder man vakuumtoaletter och bara en halvliter vid spolning, vilket gör att vattenförbrukningen minskar med 60 procent. 

Genom att ta tillvara en större andel av kvävet minskar också klimatutsläppen med 50 procent. Tillverkning och användning av konstgödsel är trots allt lantbrukets största källa till växthusgasutsläpp. På vanliga reningsverk släpps det mesta kvävet ut i luften.

Utvinningen av biogas är också 65 procent högre här än vid vanlig avloppsrening. Det beror på att det i varje kök hos de 400 anslutna hushållen sitter en avfallskvarn i slasken som mal matresterna. Därmed slipper man den förlust som annars brukar uppstå vid jäsningen av biogas.

Amanda Haux håller upp en burk med klart vatten som består av renat gråvatten – avloppsvatten från dusch, disk och tvätt. Hela 95 procent av allt avloppsvatten från hushållen i Oceanhamnen består av gråvatten och det kan renas så att det håller samma kvalitet som dricksvatten. Det här är intressant för de kommuner som har problem med dricksvattnet. Visby har exempelvis tagit beslut att källsortera svart- och gråvatten. Där är dricksvattnet högsta prioritet.

Men i Helsingborg används inte gråvattnet ens för att bevattna Helsingborgs parker.

– Det måste renas en gång till i Öresundsverket.

Därmed är Amanda Haux inne på det som är det svåraste i utvecklingsarbetet.

– Tekniken är det lätta i det här arbetet. Utmaningen är alla lager och regler som tolkas olika i olika kommuner.

En annan svårighet har visat sig vara kommunikation och kunskapsöverföring till alla företag och personer som är inblandade under hela byggprocessen och senare i driften av bostadsområdet.

– Det är lätt att information går förlorad. Detta är också ett arbete som pågår under lång tid, vilket ytterligare komplicerar det hela. 

Det här gör också att det är svårt att växla ut alla positiva effekter som källsorteringen innebär. Hade man exempelvis tagit vara på värmen som finns i gråvattnet genom att installera värmeväxlare hade 300 000 kWh kunnat återvinnas 2024. Det skulle vara en väsentlig energibesparing. Beroende på storlek förbrukar en lägenhet mellan 2 000 och 5 000 kWh el per år och det finns totalt 400 lägenheter som är anslutna till Recolab.

Ytterligare en utmaning är återföringen av näringen till åkrarna, eller rättare sagt, att få fram en gödning som inte blir för dyr för lantbrukarna. När anläggningen kör för fullt produceras cirka tio ton gödning per år som skulle kunna försörja ett par gårdar.

– Även trädgårdsmästare och hobbyodlare är intresserade av våra produkter, säger Amanda Haux.

Under ett par odlingssäsonger testades pellets av den källsorterade gödningen hos fyra lantbrukare. 

– Det är oerhört intressant att vi kommit så långt med den här produkten, säger Lars Törner, ordförande för LRF:s kommungrupp i Helsingborg, som var projektledare för de praktiska försöken hos Hushållningssällskapet.

– De tekniska problem som fanns kommer säkert att rättas till men koncentrationen av växtnäring måste upp. Nu ligger den på halva kväveinnehållet jämfört med mineralgödseln.

Halva kväveinnehållet innebär att bonden får köra dubbelt så många gånger för att få ut en lika stor kvävegiva som om det hade varit konstgödsel. Och det kostar pengar.

– Du har också en läglighetseffekt, nämligen att det optimala läget för att sprida gödning på vissa jordar är bara någon dag och då spelar det roll hur lång tid det tar att köra ut, säger Lars Törner.

Ingen vet exakt vad prislappen för den återvunna gödselnäringen kommer att hamna på.

– Det här kommer inte att bli lika billigt som konstgödsel men det är samtidigt gödning från ett kretslopp som inte är baserat på fossil energi. 

På det hela taget är Lars Törner positiv.

– Det finns oerhört mycket som driver i den här riktningen. Det pågår även utvinning av fosfor ur aska i Helsingborg och av fosfor från gruvavfall i Norrland. 

När tror du att vi får se gödning från avlopp användas i större utsträckning inom jordbruket?

– Kanske om fem till tio år, om jag får gissa. Kretslopp och miljöekonomi har väl aldrig varit i mer fokus än nu? Det ligger så nära att tänka i de här banorna när vi står inför det gigantiska klimatproblemet.

Under lång tid har vi vetat att avloppen är ett av våra stora miljöproblem. Varför har så lite hänt?

– Vi har byggt fast oss i ett centraliserat avloppssystem. De är bra på ett sätt men nu kan man inte åstadkomma annat än små förbättringar, säger Jennifer McConville, forskare inom sanitet och avlopp på SLU, Sveriges Lantbruksuniversitet. 

Att konvertera till ett källsorterat system innebär stora kostnader för att byta ut och dra om alla ledningar och det är något som kommunerna drar sig för, menar hon.

Samtidigt är många reningsverk i Sverige redan på gränsen till vad de klarar av. Därför har exempelvis Helsingborg beslutat att källsortera avloppsvattnet i den nya stadsdelen Östra Ramlösa. Gråvattnet är tänkt att återanvändas lokalt, medan svartvatten från toalett och matavfall skickas till Öresundsverket.

– Skulle de skicka allt avloppsvatten till det stora reningsverket skulle man tvingas byta alla ledningar och gräva upp hela stan, säger Jennifer McConville. 

Jennifer McConville säger att det är svårt att förutsäga hur mycket dyrare källsorterat avlopp blir, jämfört med konventionell avloppsrening. Det beror på en rad faktorer, inte minst hur långt det är till reningsverket. I fallet Östra Ramlösa har det kommunala VA-bolaget räknat ut att det är en bättre affär att källsortera avloppet.

– Om källsorterat avlopp blir dyrt eller inte beror samtidigt på vem du frågar. Frågar du VA så kommer de säga att det blir betydligt dyrare, men i hela byggkostnaden så utgör VA i själva verket en mycket liten del.

– Det kostar mera med separerade system, men vad kostar det med klimatpåverkan? Vad kostar det att inte återföra näringen utan istället behöva importera gödsel? Man räknar sällan på kostnaden för bristande resiliens.

Det är inte bara reningsverken som har passerat smärtgränsen för vad de klarar av. Branschorganisationen Svenskt vatten har också flaggat för att Sveriges avloppsledningar är i dåligt skick och behöver restaureras under de kommande 15 åren. Något som uppskattas kosta hela 560 miljarder kronor.

– Men just detta är samtidigt en drivkraft för att det börjar hända saker. I Luleå, Uppsala, Malmö, Falkenberg, Gotland – ja lite varstans intresserar man sig för att separera sina avlopp, säger Jennifer McConville. 

– Om hundra år kanske vi har byggt om allting!

Ullareds reningsverk hör till dem som tvingas tänka nytt. Till lilla Ullared med 1 500 invånare kom det förra året fyra miljoner besökare till varuhuset Gekås och många av dem går på toaletten. Därför undersöker Gekås möjligheten att införa urinseparering för att infrastrukturen inte ska kapsejsa. 

I Uppsala blir det urinseparerade toaletter i höst på idrottsstadion Studenternas. Urinen ska sedan torkas och bli gödsel.

– Om vi kan få fler av den här typen av små och publika projekt att visa upp och som fungerar, det skulle betyda mycket för utvecklingen, säger Jennifer McConville .

Vad skulle staten behöva göra för att pusha utvecklingen åt rätt håll?

– Det behövs både piska och morötter, men staten skulle kunna sätta kvoter att en viss procent kväve och fosfor ska återvinnas. Lokalt måste man hitta de modiga människorna som törs satsa. 

Jennifer McConville tror också att det är viktigt att det cirkulära blir mer synligt i människors vardag. Kan man exempelvis använda värmen från det separerade gråvattnet och det renade vattnet till odlingar, då ser lokalbefolkningen nyttan i form av sänkt elförbrukning och tillgång på bevattning.

– Skickar man bara iväg resurserna någon annanstans så ser människor bara de höjda VA-kostnaderna.