Bara en och en halv mil utanför Söderhamn ligger Krype fäbod, men det är som att kliva in i en annan tid, en annan värld. Så ses också fäbodar ofta som ett romantiskt kulturarv som gör sig bäst på Skansen.

Tova Lundborg menar dock att fäbodkulturen har något att lära oss även idag. 17-åringen från Bagarmossen i Stockholm har bestämt sig för att vara volontär på fäboden under tio dagar. Här kan hon kombinera sitt intresse för historia, djur och självförsörjning.

– Många lantbruk är mer av industrier och det är ju inte detta. Fäboden är levande historia!

Till vardags går Tova Lundborg på Globala gymnasiet i Stockholm. Det är en skola som profilerar sig som en plats för den som vill ”förstå, förändra och förbättra världen” och att både elever och personal har ett stort engagemang för hållbarhet och rättvisefrågor. En av de mer kända eleverna som gått här är Greta Thunberg. 

– Jag tror att småbonderiet blir lösningen på många av de problem som samhället har skapat, som globaliseringen och klimatförändringen, säger Tova Lundborg. 

Nu ska hon vara tio dagar ute i skogen med en äldre kvinna som hon aldrig har träffat, Annika Rudolfsson, samt kor, getter, höns och några hundar, men utan el och rinnande vatten.

Hur vågar du åka hit?

– Att åka bort några dagar är inget problem. 

Och mörkrädd verkar hon inte vara.

Annika Rudolfsson är van vid att människor söker sig till fäboden. Hon anordnar läger och kurser för barn som vill pröva på fäbodlivet och varje fredag är fäboden öppen för allmänheten. Då serveras det kaffe och hembakat från någon av de människor som stöttar verksamheten på Krype.

– Förr fortsatte ju bygemenskapen på fäboden och det gäller faktiskt än idag om man ska få det att fungera. Det bygger på att många hjälper till och jag har en hel del gubbar och tanter som gör just det, säger Annika Rudolfsson.

Annika Rudolfsson berättar att hon tidigare under sommaren hade besök av en amerikansk kvinna som pratade om fäbodens ”community”.

– Jag hade inte tänkt på det så, men detta är ju faktiskt ett community – en gemensamhet och en gemenskap.

För henne började allt 2014, då hon gjorde sin första sommar på fäboden. Då hade inte fäboden varit i bruk sedan 1940-talet, mycket mark var igenväxt och en hel del byggnader i dåligt skick. På elva år har mycket hänt. Träd och sly har röjts för att ge skogsbete åt kor och getter. En gammal kornlada har plockats ner, flyttats och timrats upp igen, med hjälp av nysvenskar som jobbade inom Söderhamns kommun. Kornladan fungerar nu som det nya fähuset för korna.

– Det är viktigt med ett bra fähus för där kan korna vara inne under dagarna och slipper då de värsta bromsarna. Sedan kan de gå ut och beta på nätterna. De flesta har korna inne på nätterna, men här på Krype gör vi tvärtom, säger Annika Rudolfsson.

Det märks att korna är helt införstådda med systemet. Kossan Frida har fått vara inne i fähuset själv med sin nya kalv Freddie, som föddes dagen innan. De andra korna står utanför och trampar lätt irriterade för att också få kliva in i skuggan och skyddet från insekterna.

För fem år sedan flyttades en annan gammal timmerlada till fäboden för att bli ett nytt kokhus, där Annika Rudolfsson jobbar med att förvandla mjölken från fjällkorna till smör, Hälsinge färskost (traditionell mild saltost från Hälsingland) och lagrad ost. 

Framför stugorna står Annika Rudolfssons motorsåg beredd. Det är fortfarande nybyggaranda som råder.

Innan hon började restaurera fäboden drev hon tre inrednings- och klädbutiker.

Varför blev det en fäbod?

– Jag är inte så intresserad av pengar, men på något sätt har jag alltid klarat mig. Jag gillar också att göra saker som jag tycker är roliga, säger hon.

Och så var det ju detta med djurintresset. Det började redan när hon var barn. Hon och kompisarna knackade dörr och frågade grannarna om de fick gå ut med hundar eller katter.

– Min familj hyrde också ett hus under somrarna som tillhörde ett småbruk som låg i skogen utanför Kramfors. Jag fick vara med och mocka i lagården och separera mjölk och det tyckte jag var kul.

Som vuxen har hon besökt och arbetat på fäbodar och efter att ha flyttat till Norrala i Söderhamns kommun fick hon efter ett tag nys om att det fanns en övergiven fäbod. Hon samlade ihop de åtta familjerna som tillsammans äger den. De kom överens om att Annika Rudolfsson skulle få driva fäboden och skrev kontrakt. Djur lånar hon in från olika lantbrukare. Flera av djuren är återkommande. 

– Här är ledargeten Ingeli. Hon är född här, säger Annika Rudolfsson.

De tio getterna kommer från Birgitta Höglund på Brinkengård i Trönö. Vi ser dem i skogsdungen precis utanför fäbodens små timmerhus, full upptagna med att avverka sly.

Annika Rudolfsson berättar att getterna var de första djuren på fäboden. Hon röjde sly och hägnade in 50 kvadratmeter, men det hade de snart mumsat i sig, så hon dubblade inhägnaden, men även den växte getterna snart ur.

– Jag bestämde mig för att det fick bära eller brista och släppte dem på skogen. De drog direkt, men jag hämtade hem dem och nu håller de sig i närheten.

Mycket arbete är det, från tidig morgon till kvällen, men det är väldigt tillfredsställande, tycker Annika Rudolfsson.

– Det är ett roligt arbete det här, för det blir så fint när djuren betar och vi människor röjer.

Numera finns det också varje sommar kor på plats. De kommer från Tommy Säll i Bollnäs. 

Tova Lundborg, som visserligen har varit på hästläger men inte haft så mycket med kor att göra, fick börja med närkontakt av tredje graden redan första dagen på fäboden. Dörren till vedboden stod öppen och där fanns också ett förråd av hö, som Gullan hade hittat. 

– Det var rena paradiset för Gullan, säger Tova Lundborg.

Gullan vägrade därför att flytta på sig och Tova Lundborg fick klättra över henne och in i vedboden för att sedan fösa ut kossan.

– Så nu kan man säga att jag verkligen känner Gullan, säger hon.

Förutom kor och getter finns också höns som springer runt bland husen och pickar. Och så de två chihuahuorna Stina och Pocha som Annika Rudolfsson har köpt från hundhem. Pocha, som ska ha levt hela sitt liv i en bil, kom till Krype fäbod för bara några dagar sedan. Hon morrar och skäller så fort någon som inte är Annika Rudolfsson går förbi den stol som Pocha anser är hennes revir. 

– Det märks att alla djur här vill vara nära oss människor, säger Tova Lundborg.

Hon fortsätter med dagens arbete som är att snickra hyllor åt getterna i ett litet hus där det är tänkt att de ska mjölkas. Tova Lundborg har i princip aldrig snickrat tidigare. Ändå ger hon sig i kast med det och Annika Rudolfsson visar hur hon ska hantera såg, hammare och spik. Lite senare får hon testa ännu en ny sak – vedhuggning. Ska man vara självhushållare gäller det att lära sig mycket.

Krype fäbod byggdes upp för drygt 200 år sedan, under 1790-talet, av åtta gårdar. Varje gård hade ungefär fem kor och lika många kalvar, getter och får som sköttes av en piga. Under maj månad gick de fem pigorna den en mil långa vägen till fäbodvallen med djuren och sin packning. Denna dag kallades buföringsdagen, var en stor händelse och många bybor följde med och hjälpte pigorna att bära och att komma igång med verksamheten. I slutet av 1800-talet fanns det minst 70 djur på Krype och det var också då som fäbodsystemet i Sverige stod på sin höjdpunkt. Ironiskt nog byggs då också den första fäboden på Skansen. Kanske förstod man att nedräkningen redan hade börjat? Idag finns det mellan 200 och 250 fäbodar kvar i Sverige. 

Att nyttja utmarkerna i fjäll och skog för bete, ved, timmer, djurfoder och annat går långt tillbaka i tiden och startade redan för 4 000–5 000 år sedan när jordbruk och boskapsskötsel började bedrivas i Norden. Fäbodsystemet, där man flyttade djuren, en del av foderskörden och tillverkning av mejeriprodukter till en fast plats i utmarken, etablerades i norra Svealand och södra Norrland någon gång under yngre järnåldern, det vill säga mellan 400- och 1100-talet.

Jämfört med dagens livsmedelssystem och dess överutnyttjande av naturresurser framstår fäboden som ett resurssmart alternativ. Att under sommaren flytta djuren från gården till andra platser för att beta i skogen, på fjället, ängar, myrar eller längs dikesrenar, är ett sätt att öka produktionen av mat. Då kan gårdens åkrar användas för att odla vinterfoder, och därmed går det också att föda fler djur, och människor, än vad gårdens egna marker klarar av. På det viset bygger man även in en marginal ifall skörden slår fel eller djur blir sjuka och dör.

”Ibland framhålls det att fäboden kom till på grund av fattigdom, men sanningen är nog snarare tvärtom – det var för att säkerställa ett visst välstånd”, skriver Håkan Tunón och Bolette Bele i boken ”Fäboden: Naturen, kulturen och kulturlandskapet”.

Lars Kardell, professor emeritus vid Sveriges lantbruksuniversitet, har beräknat energibalansen vid en fäbod med sex kor. Den uträkningen visar att den gamla tidens fäbod gav fyra gånger mer energi i form av livsmedel och stallgödsel än den energi som krävdes för att åstadkomma detta. Trots att dagens kor mjölkar oerhört mycket mer, mellan 30 och 50 liter per dag, jämfört med gamla tiders fäbodkossor som bara gav åtta liter mjölk per dag, så går det åt betydligt mycket mer extern energi för diesel, konstgödsel, transporter, maskiner och kylning än energiinnehållet i mjölken. Det vi kallar för effektivt är således på ett sätt mycket mindre effektivt än det gamla sättet.

Men om nu fäbodsystemet var så hållbart och resurseffektivt, varför kollapsade det?

My Leffler, författare och veterinär, har skrivit rapporten ”Vad hette korna?” för länsstyrelsen i Gävleborg, om dagens situation för fäbodarnas livsmedelsproduktion. Hon skriver:

”Fäbodarnas ekonomi präglades sedan deras begynnelse av självförsörjning. När denna i början av 1900-talet gradvis ersattes av penninghushållning blev det allt svårare att integrera fäbodarna i den nya ekonomin.”

Fäbodarna passade alltså inte in i marknadsekonomin. 

Redan under 1860-talet börjar fäbodsystemet att ifrågasättas av de krafter som ville se ett mer storskaligt jordbruk. Skogen, som hade setts som mer eller mindre värdelös i pengar, skulle nu istället planteras med tall och gran och ge intäkter, och då fanns det inte längre plats för alla betande djur. Mejeriindustrin växte fram och den ansågs mer rationell, effektiv och kunde producera en mer standardiserad kvalitet, som var viktig för smörexporten. Fram växer bilden av fäboden som något gammalt och förlegat. ”Diskursen om småjordbruket som ineffektivt, bakåtsträvande och efterblivet har fått lantbrukare att själva etablera denna bild av sin verksamhet, och självmant lägga ner sin verksamhet”, skriver Camilla Eriksson, forskare på FOI inom civilt försvar och krisberedskap, i sin doktorsavhandling ”Fäboden som politiskt rum”. Hon lägger till: ”Att förmå andra att ändra sin självuppfattning är ett av de mest genomgripande sätten att utöva makt.”

Idag försöker flera fäbodar överleva genom turism. Man säljer mejerivaror och gör precis som Annika Rudolfsson, erbjuder olika typer av kurser i fäbodbruk och serverar fika. En turistattraktion är dock något annat än ett fäbodbruk, och ju mer fäboden ägnar sig åt turistverksamhet, desto mer kommer också verksamheten på fäboden att förändras. Turisterna tar tid och energi från själva jordbruket. Camilla Eriksson skriver: ”Ligger fäbodbrukets värde i att visa upp förindustriella jordbrukssystem för turister eller är fäbodbruket ett hållbart och energismart jordbrukssystem med potential att lösa framtidens utmaningar?” 

För ett år sedan hamnade fäbodkulturen i Norge och Sverige på Unescos lista över immateriella kulturarv. Många inom fäbodrörelsen välkomnade detta och hoppades på att det skulle innebära ett lyft för verksamheten. Än så länge har inget synts i form av exempelvis ökade statliga stöd eller förenklade villkor för mejerihanteringen på fäbodarna. 

Författaren och journalisten Hällpetters Maria Bergström, sskrev under sin tid som redaktör för tidningen Svensk fäbodkultur och utmarksbruk om faran med ”kulturarvisering”. Hon menar att bevarande är bra men att det samtidigt kan bli ett hinder för framtidens fäbodbrukande när vissa inslag väljs ut som särskilt viktiga att bevara. ”Förr uppfördes exempelvis nya fäbodar hela tiden, därför att de behövdes för att driva utmarksbruk. Idag säger regelverket att man inte kan få fäbodersättning vid en ny fäbod om det inte funnits en fäbod där tidigare.”

På Krype fäbod håller Tova Lundborg på att få snits på spikandet. Hon berättar att hon drömmer om att i framtiden bo i kollektiv på en gård och ha djur tillsammans. 

– Kanske kan jag jobba som historievetare också. Mat kommer jag i alla fall att ha.

Du tror inte att du skulle känna dig låst vid att ha djur?

– Man är låst även om man jobbar med annat än att vara bonde.

Nu i december, snart fyra månader efter att ETC var på besök, är det tomt på både folk och fä på Krype fäbod.

– Alltid när jag lämnar tillbaka djuren på höstarna får jag abstinens, berättar Annika Rudolfsson.

Det är fem månader kvar tills hon beger sig till fäboden igen. Då är det slut på eventuella sovmorgnar. Där går hon upp klockan fyra varje morgon, öppnar för hönsen och kokar kaffe.

– Då känner jag mig så oerhört rik.