Om du viker av från gatstenen på Stora Gråbrödersgatan i Lund, tar dig in på innergården, sedan förbi flera låsta dörrar, genom vindlande trappor och dunkla passager och sedan in i ett rum och tittar under bordet ser du en vit frottéhandduk. Virar du försiktigt undan den framträder snart en bit av Berlinmuren. Skärvor av krossade mjölkflaskor och vad som ser ut som ölflaskor är fastgjutna i betongen, för att ingen skulle få för sig att fly åt något av hållen.

– När man ser glaset blir det så tydligt att det är en mänsklig konstruktion. Jag undrar ofta hur glaset hamnade där. Fick de som byggde muren flaskorna levererade eller hämtade de dem? Var de redan krossade eller krossade de flaskorna själva? Hällde de ut mjölken först eller kom flaskorna tomma? Gick arbetarna hem på kvällen och oroade sig över att någon skulle skadas?

Den som ställer frågorna heter Valentin Jeutner och är docent i folkrätt vid Lunds universitet. Det är han som har förvärvat den drygt 40 x 40 centimeter stora murbiten. Den ska bli del av vad han själv kallar världens första folkrättsmuseum, planerat att öppna nästa år.

– Jag har alltid samlat saker, mest för att använda i klassrummet. Juridiken är ganska abstrakt så det är bra att visa upp bilder och föremål som berör folkrätten. För att visa att alla begrepp har en mänsklig sida, en mänsklig bakgrund, säger Valentin Jeutner.

Hans idé om ett folkrättsmusem grundas i ett intresse för den lilla människans plats i, och påverkan av, världshistorien. Om man förstår hur allt hänger ihop, menar han, kommer det bli svårare att rättfärdiga våld.

– När folk bli skadade i konflikter beror det oftast på att man nekar mänskligheten hos de man dödar. Det är omänskligt att döda, men det är lättare att döda de som man anser är omänskliga.

För Valentin Jeutner är muren mer än ett historiskt objekt – den är en påminnelse om hur snabbt världen kan förändras. Han föddes i Berlin en vecka efter att muren föll år 1989 och han beskriver det som att hans familj har varit inblandad i olika delar av världshistorien.

– Gammelfarmor var född i det tyska imperiet, farmor född i nazityskland och mina föräldrar i Östtyskland. Jag har släktingar som har upplevt hunger och svultit, som inte har fått utbilda sig. Jag är den första i min familj som har vuxit upp i en demokrati. Jag har haft det bättre än någon i min familj på 100 år och jag vill att det ska fortsätta vara så. Men jag kan inte bara lita på att det ska gå bra.

Genom sin familj och i skolan fick han lära sig om sitt lands historia och han insåg därmed att nationella majoriteter, om än som demokratiskt vald regering, inte alltid innebär det bästa för befolkningen. De kan förtrycka både andra länder och sitt eget folk.

– I skolan framställdes internationell rätt som en auktoritet som kunde hålla problematiska nationella regeringar i schack. Det internationella samfundet genomförde till exempel Nürnbergrättegångarna och ställde nazistförbrytare till svars. Samfundet hjälpte även många medborgarrättsaktivister i Östtyskland, så när jag växte upp såg jag internationell rätt som ett skyddsnät att lita på när saker och ting går snett i det egna landet.

Att starta ett museum är ett sätt att ta ansvar och förmedla denna kunskap, menar Valentin Jeutner.

– Saker kan gå fel snabbt om man inte gör något. Jag kan inte fixa Gaza, migrationskrisen i Medelhavet eller Ukraina. Detta är vad jag kan göra här i Lund.

Även om han länge samlat på grejer relaterade till folkrätten föddes tanken på ett museum först 2022. Det berodde främst på Rysslands invasion av Ukraina, men också på att det var då han fick en tillsvidaretjänst på Lunds universitet. Ett föga inspirerande motiv, men det är svårt att bygga upp ett museum utan en trygg anställning, enligt Jeutner.

Redan idag går det att se en del av utställningarna, men endast genom bokade visningar. Dels för att det inte finns plats att visa upp alla föremål, dels för att det är aningen svårt att hitta dit.

Intill skrymslet där biten av Berlinmuren är invirad ligger den tillfälliga utställningslokalen. Mest iögonfallande är en stor mängd gulnade vykort, alla med samma fartyg på framsidan – det franska passagerarskeppet Lotus. År 1926 kolliderade det med ett turkiskt lastfartyg, åtta män dog, och ur efterspelet föddes ett av folkrättens mest kända fall. Den stora kolonialmakten Frankrike förlorade mot den nybildade staten Turkiet, vilket visade att internationell lag står över internationell politik. Fallet slog också fast att allt som inte är förbjudet enligt internationell lag är tillåtet. Det var dessutom det första fallet som togs upp i den Fasta mellanfolkliga domstolen, föregångaren till Internationella domstolen i Haag, FN-domstolen som på senare år bland annat slagit fast att Israels ockupation av Palestina är olaglig och att Israel måste upphöra att använda svält som en krigsmetod.

Lotus cirkulerade i Medelhavet under ett tjugotal synnerligen turbulenta år i världshistorien. Från Tsarrysslands och det Osmanska rikets sammanbrott till skapandet av det brittiska mandatet i Palestina och första världskriget. Genom att transportera passagerare till och från platser som var involverade i dessa skeenden blev Lotus en del av den folkrättsliga historien. Valentin Jeutner har genom åren samlat på sig mängder med vykort och andra saker som ger en glimt av vilka passagerarna var.

– På korten står det allt från triviala saker som ”förlåt att jag inte hann säga adjö” till texter från soldater som skriver att de är rädda för att dö och döda. Fartyget fraktade även slavar, eller tvångsarbetare. De skriver inte själva, men de som skrivit vykorten klagar på att fångarna skriker längst ner i skeppet.

Idag har han så många vykort att de som inte visas upp fyller flera fotoalbum. De flesta har han hittat på internetauktioner.

– Ett vykort kostar mellan 2 och 20 euro, men det finns bara en person i världen som köper dem och det är jag. Om jag köper för många samtidigt blir det dyrare så jag har fått sprida ut köpen. Först tänkte jag att man kunde ha ett Lotusmuseum, men det tyckte mina studenter var för smalt.

På en av väggarna sitter olika affischer. En av dem har ett träd i förgrunden som ramar in ett Jerusalem i solnedgång. Tvärs över står det ”Visit Palestine”. Vid första anblick ser det ut som en propalestinsk affisch, men verkligheten är inte alltid vad den verkar.

– Den är gjord av Franz Kraus, en judisk migrant, som ville att fler judar skulle komma till Palestina. Så det är en affisch för bosättare. Det är ett bra objekt för att visa på den komplicerade verkligheten. Det är en re-print från 1936 och jag köpte den i den muslimska delen av Jerusalems gamla stad, säger Jeutner.

Precis bredvid den färgglada bilden sitter en annan, betydligt blekare affisch som består av 30 000 punkter. Bland punkterna finns bokstäver utplacerade med jämna mellanrum som bildar ordet SELF-DEFENCE. Postern har Valentin Jeutner gjort själv.

– Jag experimenterar ibland. När jag gjorde den hade 30 000 dött i Palestina. När det blir för många är det svårt att minnas vad allt handlar om så jag skrev även ut self-defence, som Israel hävdar att det är. Idag behövs nästan två posters till för att representera alla dödade.

Hittills har Valentin Jeutner stått för de allra flesta inköpen och kostnaderna förknippade med samlingarna. Berlinmursbiten trängs med kartonger med familjepass från Nazityskland, frimärken från stater som inte längre finns och plastpåsar med bräd- och kortspel med folkrättstema. Några är utformade för att förstå folkrätt, andra visar på avhumaniseringen i krig. Exempelvis en amerikansk kortlek från invasionen av Irak 2003, där varje kort pryds med porträtt av Iraks mest eftersökta personer. Ett koncept den israeliska militären kopierade efter invasionen av Gaza 2023.

– Detta är en version med de 52 mest efterlysta palestinierna. Man kan köpa till klistermärken med ordet ”eliminated” och sätta på de som har dödats. Jag köpte den i USA. Trots att en del av kostnaden gick till IDF tyckte jag att det var värt det, säger Jeutner.

I den blivande museilokalen, inne på den juridiska fakulteten, är tanken att föremålen ska få en mer praktfull inramning och förvaring.

– Jag har skrivit till olika advokatbyråer, stiftelser och organisationer i hopp om att de ska sponsra museet med kostnaden för montrar och har bland annat fått med Sveriges största advokatbyrå. Det känns viktigt för det visar att vårt arbete väcker intresse hos en bredare juridisk gemenskap och även utanför den.

Han är medveten om att folkrätten har sina brister – som att den tillåter civila offer så länge de inte anses överdrivna i förhållande till den militära vinsten. Folkrätten kan också böjas av den som har makt. Exempelvis när mäktiga stater tolkar folkrätten till sin fördel när det gynnar dem, utan att möta konsekvenser som att straffas för krigsbrott. Ändå ser han den som det bästa alternativet vi har.  

– Det är bättre än att tro att de starkaste alltid vinner.

Trots högarna med saker som ännu inte har någon plats har Valentin Jeutner inte samlat klart. Med tanke på att de väpnade konflikterna och de mänskliga tragedierna i världen inte ser ut att minska finns det skäl att påminna människor om deras medmänskliga ansvar. Han hoppas exempelvis kunna komplettera samlingarna med en flytväst från Medelhavet, där stater bryter mot folkrätten när de stoppar människor som har rätt att söka asyl eller undviker att undsätta människor i sjönöd.

– För att konkretisera att det är riktiga människor som dör varje vecka när de försöker ta sig över Medelhavet. Och att det skulle vara så enkelt att förändra detta om man bara ville. Det är jobbigt med allt elände som sker, men vi har inte privilegiet att inte engagera oss.

På Juridikums innergård står tagetes i rabatten – odlade av fröer Valentin Jeutner fick av trädgårdsmästaren i Fredsparken som tillhör den Internationella domstolen i Haag. De små orange blommorna har fått slå rot som ett symboliskt band mellan folkrättens centrum och universitetet i Lund.

– Jag har stor respekt för de som försöker upprätthålla den regelbaserade världsordningen. Jag respekterar även människor som tar risker relaterat till vad de tycker är viktigt. Personer som inte accepterar att något inte kan förändras, att något inte är svart eller vitt. Det är inte alltid jag håller med, men det är bättre att ta ansvar än att inte göra något alls.

Förutom juridikstudenter och en intresserad allmänhet hoppas Valentin Jeutner att varje gymnasieelev i Skåne ska hitta till museet. Hans vision är att varje skolungdom ska få en snabbkurs i folkrätt, dels för att förstå hur folkrätten berör vanliga människor, dels för att kunna ha åsikter om svensk politik.

– Om vi förstår vad vi kan göra med juridiken förstår vi också att lagen är bättre än våld.