Det är den tolfte december 2015 och det tretton dagar långa mötet går mot sitt slut. I talarstolen står Laurent Fabius, den franska utrikesministern som leder klimatkonferensen i Paris. I den fullsatta salen sitter klimatforskaren Kimberly Nicholas och känner hur hela salen liksom vibrerar. Hon hör talet direkttolkat till engelska genom hörlurar när Laurent Fabius uttalar de sista orden samtidigt som han slår klubban i podiet: ”Parisavtalet om klimatet är härmed accepterat”. Välklädda delegater reser sig från sina bänkar under stående ovationer och tjut. Flera gråter. Panelen framme vid podiet fattar varandras händer och sträcker upp dem i luften.

Decennier av förhandlingar har till slut lett fram till ett unikt globalt avtal om sänkta koldioxidutsläpp. Kimberly Nicholas och hennes kollegor sover inget den natten – festen på Paris barer fortsätter tills hon går till stationen tidigt på morgonen för att ta tåget tillbaka till Sverige, helt slut men med en känsla av att gå på moln.

En duggande vinterkväll tio år senare möts vi på hennes kontor inhyst i en stor äldre tegelbyggnad i Lund. Den förväntan som låg i luften 2015 har till stor del förbytts i besvikelse och frustration. USA lämnade Parisavtalet igen i början av året, och nyligen släppte FN:s miljöprogram UNEP en rapport som visar att målet med 1,5 grads uppvärmning inte kommer att nås med befintlig klimatpolitik. Genomför alla länder sina åtaganden kan det stanna på cirka 2,5 grader, men så som politiken ser ut lutar det snarare åt 2,8 eller mer, med enorma konsekvenser för såväl ekosystem som samhällen världen över.

Men Kimberly Nicholas har inte på något sätt gett upp – vilket också är budskapet hon vill kommunicera till allmänheten. Nyligen lanserade hon ett nytt projekt som går under namnet SHIFT – Super High-Impact Initiative for Fixing Tomorrow. Det är en guide till hur man som enskild person kan göra skillnad för klimatet, baserad på en studie hon blev klar med för några år sedan.  

– Det gäller bara att tillräckligt många är beredda att göra något för att en förändring ska ske – så är det med alla samhällsförändringar. Och vi kan vara nära den kritiska gränsen för att det ska ske. Bara folk inser vilken makt de har.

Kimberly Nicholas växte upp på landet i Sonoma, Kalifornien. Hennes farföräldrar drev uppfödning av kalkoner och familjen producerade vin – den vidsträckta dalgången norr om San Francisco är ett känt vindistrikt. Kimberly hade en nära relation till djur och natur. Som 8-åring skrev hon ett brev till en av sina vänner, ett kaliforniskt lagerträd.

Kimberly Nicholas tyckte om att läsa böcker och var nyfiken på det mesta. På fritiden vandrade och klättrade hon gärna i Sierra Nevada med en grupp andra ungdomar. När hon skulle välja till universitetet hade hon svårt att bestämma sig – hon sökte kurser i såväl fysik som filosofi, men riktade så småningom in sig på ämnet geosystemvetenskap.

– Jag har alltid varit intresserad av både natur och människor – och inte velat välja det ena eller det andra, konstaterar hon.

Efter examen på Stanford, ett av världens mest renommerade universitet, läste hon en master på universitetet i Wisconsin och blev därefter erbjuden en doktorandtjänst på Stanford. I sin avhandling återvände hon till sitt barndomslandskap. Hon skalade tusentals vindruvor för att undersöka vad som hade hänt med dem i takt med klimatförändringarna. Och så den mänskliga sidan: Hur försöker de som producerar vin anpassa sig?

Sedan öppnade sig vägen till en lektortjänst på Lunds universitet. Hit kom hon 2010.

– Det blev ett helt nytt kapitel i livet – jag fick liksom börja om helt och hållet. Kontrasterna mot USA var ganska stora, framför allt i det sociala livet. Ta bara hur man beter sig i en mataffär. Där jag kommer ifrån pratar man med människor man inte känner hela tiden. Medan svenskars integritet, ”bubblan” man har omkring sig, är väldigt stark. Det ska mycket till för att man ska spräcka den och börja prata med varandra.  

När det gällde miljömedvetenheten upplevde hon inte så stora skillnader då – 2010 satt Obama i Vita huset och USA var några år senare med och skrev under Parisavtalet.

– Idag är skillnaderna större, och för min del ser jag det nära inpå. En stor del av min familj är republikaner och jag känner en hel del Trump-röstare.  

2017 publicerade Kimberly Nicholas en forskningsrapport om vilka personliga livsstilsval som har allra störst effekt på klimatet. Punkterna kokades ner till minskade flyg- och bilresor, minskad köttkonsumtion och att överväga hur många barn man skaffar som familj. Den sista punkten ledde till stor debatt och hätsk kritik. I USA beskylldes hon bland annat för att förespråka abort och dödshjälp för klimatets skull, något som givetvis inte stämde.

Själv har hon idag inga barn, men betonar att ett sådant val är högst personligt.

– Det är inte min sak att diktera vad folk ska välja, men mitt ansvar som forskare är att visa vilka konsekvenser olika val leder till. Att ha barn kan också motivera människor att verkligen komma till rätta med klimatet för deras skull.

I takt med den ökande polariseringen i samhället har påhopp blivit allt vanligare mot dem som arbetar med klimatrelaterade frågor, även i mindre kontroversiella ämnen än barnafödande. Erika Bjerström, före detta klimatkorrespondent för SVT, berättar i sin bok ”Demokratin dör i hettan” om hur hon utsatts för sexistiska påhopp och dödshot. En rapport från fackförbundet Sveriges universitetslärare och forskare visar att klimat är ett av ämnena där högst andel anställda – uppemot 60 procent – upplevt trakasserier av olika slag. Särskilt utsatta är de som arbetar aktivt för att nå ut i till exempel sociala medier. Som Kimberly Nicholas.

På det ljusa kontoret inrett med krukväxter, färgglada pärmar och tavlor plockar Kimberly Nicholas fram ett litet troll gjort av ihoplimmade stenar.  

– En konstnär skickade det här nättrollet till mig, ihop med en av de kommentarer jag fått: ”Vill du gå ner fem kilo i ful-vikt? Toppen! Av med ditt huvud...” Det är en symbol för att jag kan välja att hålla mig ifrån det, skratta åt det hela. Jag försöker istället fokusera på dem som uppskattar mitt arbete, säger hon och pekar på en anslagstavla på väggen, fylld av kort, brev och glada meddelanden i olika former.

Mest beklämd blir hon av att se unga studenter råka ut för liknande saker. Hon undervisade nyligen i kursen Climate Science and Politics och gav studenterna i uppdrag att välja ut en klimatvänlig handling som de skulle genomföra och sedan lägga upp på sociala medier.

– En student fick väldigt mycket spridning på sitt inlägg, med tusentals visningar. Bland annat fick hon en nedlåtande kommentar från en 60-årig man  – ”du vet inte vad du pratar om” och så vidare. Jobbar man med detta kan man få ett sånt bemötande. Men vi måste stötta varandra. Så jag tog med mitt troll och satte det på hennes bänk och sa: ”Grattis till ditt första nättroll!”.

Kimberly Nicholas betonar hellre det som är positivt.

– Grejen är att de allra flesta människor vill att det ska ske en förändring. Det är max tio procent som vi kallar för ”climate dismissives”, alltså de som inte kan ta in faktan om att fossila bränslen förstör klimatet. Resten vill att en förändring ska ske till en bättre och fossilfri värld.

Hennes senaste projekt SHIFT är en satsning på att kommunicera ut sin forskning till allmänheten på ett tillgängligt sätt. Målet är att visa på en bredare palett av vad man faktiskt kan göra. Många allmänna klimatråd – även dem i Kimberly Nicholas studie från 2017 – fokuserar på personlig livsstil och rollen som konsument. SHIFT täcker in fler roller en människa har i samhället – som medborgare, arbetstagare, investerare och förebild. Utöver klassiska saker som att se över sitt resande finns här råd om allt från hur man kan placera sina pengar till vad man kan göra för att skapa intresse i medierna för klimatfrågan.

– Totalt finns 23 punkter. Kan du inte göra det ena, så gå vidare till nästa. Idén med SHIFT är sambandet mellan individen och systemförändringar. Beroende på vem du är och vilka förutsättningar du har, kan du göra saker tillsammans med andra för att skapa ett skifte i politik, ekonomi, livsstilar och kultur.

När sajten lanserades i september kraschade den först på grund av trycket, och hon ser att guiden kommer till användning på många håll. Nyligen blev hon kontaktad av en ungersk student som ville översätta den för att nå ut i hemlandet.

En invändning mot den här typen av satsningar är att den riskerar att lägga mycket ansvar på enskilda individer. Bör inte politiker och företag ta mycket mer ansvar i den här frågan?

– Det är absolut inte bara individer som ska ta ansvar för omställningen. Men de som har makt kommer inte att använda den för vårt bästa om vi inte gör våra röster hörda. Som exempel är en av de klimathandlingar man kan göra att ta bort sina investeringar från fossila företag och banker. Och att rösta på en politik som vill få ner användningen av fossila bränslen. En sådan röst kan till exempel ha tre gånger så stor effekt som hela ditt personliga klimatavtryck.

Bakom de utvalda handlingarna i guiden finns mycket fakta – men bara det viktigaste presenteras berättar Kimberly Nicholas.

– Fler detaljer leder sällan till mer handling. Jag har själv fått ”analysis paralysis” och suttit och försökt hitta de perfekta organisationerna att donera pengar till – ofta är det bättre att bara ta ett beslut utifrån den information man har, och så kan man justera i efterhand.

På samma vis kunde hon tidigare sitta med spread sheets i flera timmar för att planera sina resor genom Europa; som hur mycket tid och pengar som gör det värt att åka tåg gentemot att flyga en sträcka. Hon flög till en klimatkonferens i Wien 2012 och fick sig en tankeställare när hon såg sig omkring bland deltagarna, där de flesta tagit sig dit på samma vis.

– Det kändes som att vi var läkare som satt och puffade på cigaretter och sa åt andra att sluta röka. Då bestämde jag mig för att sluta flyga inom Europa.

Beslutet har dragit ner hennes flygresor med 90 procent. Men faktum kvarstår att hon har sin familj i USA, och att hennes man har sin släkt i Kanada.  

– Vi vill inte sluta träffa våra familjer. Men nu har vi faktiskt köpt en segelbåt och försöker lära oss segla. Vi är inte redo att korsa Atlanten ännu – hittills har vi lyckats runda Öresund – men vi hoppas bli det!

Det hon upplever som tyngst just nu med den globala uppvärmningen är konsekvenserna hon ser i sitt eget liv.

– Jag tänker mycket på skogsbränderna i Kalifornien, som fördubblats i storlek sedan jag var liten. 2017 fick flera i min familj evakueras när en stor brand drabbade området. Det var väldigt jobbigt.

Men hon lyfter också fram att det just är i de personliga känslorna man kan hitta sin drivkraft till förändring. 2021 utkom hon med boken ”Under the Sky We Make – How to Be Human in a Warming World”, som kombinerar fakta med känslor kring klimatförändringarna och hur man kan hantera dem. Hennes regelbundna nyhetsbrev ”We Can Fix It” går ofta i samma spår.

– Jag har utvecklat fem stadier av klimatkänslor: Okunnighet, undvikande, undergång, ”all the feels” (alla känslor samtidigt) och mening. Om man är öppen för att gå igenom alla de här obekväma känslorna kan det leda till att man faktiskt hittar målet och meningen. Så det är inget problem – man får känna alla känslorna! Det är vad det innebär att vara människa. Jag har också varit en av dem som googlat ”climate change when to give up”. Men oavsett hur man känner, så är man inte ensam.  

Att vi behöver varandra är också en av nyckelpunkterna i SHIFT.

–  För att engagemanget ska bli hållbart livet ut behöver du en gemenskap. Förhoppningsvis har du redan vänner på något sätt – om det så är lindyhop eller matlagning som förenar er. Kan du locka dem att gå i en klimatvänlig riktning? Du kan såklart också gå med i en befintlig klimatgrupp. Gå ut på gatan med plakat, passa barn, koka kaffe, uppdatera hemsidor – det finns många olika roller man kan ha inom klimatrörelsen.

Hur ser du på framtiden?

– Min bok ”Under the Sky We Make” är dedikerad till 2030, och jag skrev: ”Jag hoppas att vi gör rätt för dig”.  

Det ser beckmörkt ut för hennes förhoppning att slå in, medger hon.  

– Men vi vanliga människor får bara göra det vi kan. Jag träffar så många bra människor i jobbet, och det ger peppen att fortsätta.

Något hon ändrat synen på de senaste åren är att processen har ett värde i sig, inte bara resultatet. Att exempelvis bara köra på mot ett visst mål på bekostnad av sin hälsa blir inte hållbart i längden.  

– Samtidigt vill jag pusha så hårt jag kan för att det ska gå åt rätt håll. Det behövs inte heller att alla förändrar sig – vi närmar oss den mängd människor som behövs. Det är otroligt hur mycket makt vanliga människor i Sverige har, utan att nyttja den. Det är det jag vill göra: Se till att människor plockar upp den makten och använder den i sina vardagsliv. Det kan faktiskt räcka för att en omställning till en mer hållbar värld ska ske.